Påskgöra.

Påskledigheten kom med solsken, vackra fotografier och en obligatorisk släktlunch med obligatoriska tillhörande samhällsfrågor och mindre intelligenta kommentarer på dagsläget. Farmor tyckte att jag för en gångs skull var fin då jag inte dök upp i mina "trasor" (här syftar hon på bagy jeans, t-shirt och hood och istället kom i bagy konstymbyxor, en peacetröja och kavaj. Jag svarade med att jag tyckte att jag minsann alltid var fin, vilket visserligen var en lögn, och tog lite mer broccolipaj.

Hemma i paradiset hade en bomb slagit ner och allt låg huller om buller på golvet inklusive jag där jag låg och skrubbade furuplankorna med en liten svamp i brist på mopp och kände mig som någonting misstänkt likt askungen. Men när jag sitter här, timmar senare, med rena golv och skinande fönster, ensam i skymningen. Så känns livet alldeles underbart bra

Varför slåss de helt plötsligt?

Jag läser i Stockholm City att unga tjejer blir allt våldsammare. Man fortsätter med att säga att visserligen är de inte i närheten av männens våldsandel, men någonting borde ändå göras, varför slåss de helt plötsligt? Så var det ju inte alls förut.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att kanske har Christina Herrström en poäng, och en ganska bra sådan, när hon menar att det sägs mycket "Tjejer ta mer plats!" men väldigt lite "Killar, ge mer plats!". Kanske är det inte så märkligt att de rör sig åt det hållet, det känns ju onekligen ibland som om samhället säger att vill du ha det så får du väl ta dig till den nivån. Att det är en viss skevhet i definitionen av "framgång", om det nu är någonting att sträva efter. Istället för att värdera det tjejer och kvinnor gör lika högt som det killar och män gör.

Jag vet inte, ibland känns bara allting sådär dubbelt, som en stor jävla fälla. Där man står och skriker att man kämpar för kvinnors rätt att vara kvinnor och människans rätt att vara den man vill vara samtidigt som slutar sitta med benen i kors, slutar raka sig under armarna och benen, drar på sig sneakers och lämnar stiletterna hemma och ja, nästan börjar förakta dem som sitter där med blonderat hår och urringning. Jag menar inte att en kvinna eller en man ska definieras efter några som helst utseenden, eller att man ens ska definieras som kvinna eller man. Jag undrar bara hur det kom sig att det plötsligt smög sig in en känsla av att det ju egentligen inte alls är okej att vara vilken kvinna man vill. Att man inte skulle kunna sitta med benen i kors. Det är som om, ja, kvinnan anpassar sig igen.

Vegeterian? Men ska djuren bara dö då tänker du?

Kompis Kusin säger att jag ser ut som Pippi långstrump i mina nya skor, en enorm komplimang och vilken energikick. Jag har härmed ett par Pippi Långstrump skor, som kommer att ge energi varje gång jag tar på mig dem! (samt blödande skavsår, men det är ingenting man talar högt om, dessutom töjer sig ju skinn). Med mamma inne på joy inser jag att de har en helfin vårkollektion och inser även sekunden efter att det skulle kunna vara en insikt som passar sig i spalten "Är du på väg att bli en tant? Fem tecken- så vet du säkert" Och euforin avtar något.

Två latte, en heldag med sol, två påsar och två påskägg senare sitter jag på tåget hem när en man kommer in och sätter sig på sätet mitt emot mig och med benen så särade att han verkar tro att han har en elefantkuk, en genetisk omöjlighet. De är särade så långt byxorna tillåter och han liksom makar ut dem lite till. Jag ser framför mig hur jag skulle kunna sjunka ner i sätet och göra samma sak och att det vore hysteriskt roligt. Så jag skrattar åt min egen humor och bilderna som ploppar upp i huvudet.

Men dagens pris, går till älskade farmor.

Farmor: Jag tänkte att jag kanske skulle göra kycklinglever till dig som du tycker så mycket om.
Jag tittar på henne: Va?
Farmor: Ja, till påsk alltså.
Jag: Men farmor, jag är ju vegeterian.
Här håller sig tjejen i sätet bredvid hårt för att inte låta fnisset bryta ut i ett gapskratt.
Farmor: Va? Har du gått och blivit det nu också?
Jag: Men det har jag ju varit ett tag.
Farmor: Nejmen Emma, vad håller du på med för ideer, hur ska det gå för djuren tänker du då? Ska dom bara dö eller?
Jag förstår inte frågan och undrar om hon tror att djuren självdör innan vi äter dem och att de liksom skulle komma till spillo om de bara dog och ingen tog vara på dem och åt upp dem.
Jag: Nej, det är ju mer för att de ska leva, de dör ju för att vi äter dem, inte för att vi inte äter dem?
Farmor: Jamen hur skulle världen se ut om alla helt plötsligt blev vegeterianer?
Jag: Den skulle nog vara väldigt fin farmor.

Men budskapet når inte ända fram. Laktosintoleransen var liksom nog så svår att ta in och nu detta. Det blir för mycket. System overloaded, error. Och jag skrattar igen åt mina tankar som ekar att åh älskade farmor, vänta du bara, det kommer mera och hur ska det gå, vi blir nog inte bjudna på släktmiddagarna.

På förskolan lär vi ettåringarna att odla gräs.

Pappa hämtar sin son 1,5 på förskolan.

Han: Jaha vad har ni gjort idag då?
Jag: Idag har vi dansat, påskpysslat lite, odlat gräs.

Han hinner börja lyfta på ögonbrynen innan jag brister ut i skratt och han följer efter.

Han: Odlat gräs?
Jag: Sånt som växer på marken alltså.

Sommarföraningar.

Jag har spring i benen. Sommarspring. Ligga i hängmattan mellan äppelträdet och björken. Fira midsommar. Bada i havet. Lyssna på sommar i P3. Gå barfota. Plocka smultron hemma hos föräldrarna. Hänga ut tvätten på tvättstrecket. Äta jordgubbar och grillade grönsaker. Håkan Hellström.