Upp ur soffjävlarna era säckpotatisar!

De sista timmarna i Mars tjugohundranio. Jag vet inte varför jag fixerar mig så vid tiden ibland. På gatan föll en dam ihop idag. Jag såg människor gå förbi. Tills jag stannade. Då vart det plötsligt okej, så länge ingen behövde vara den första som stannade, ta ansvaret, ringa 112. Vara med men inte sticka ut, göra en god gärning så länge mitt liv inte rubbas. Och jag tänker jävla svenskar, satans lagom-människor, Skenheliga hycklare och självcentrerade övermänniskor. Kät sa för några dagar sen att inte fan har historien ändrats av att någon sitter hemma i soffan och är lite lagom. Det är sant. Upp ur soffjävlarna era säckpotatisar! Jag vet inte varför jag svär så ibland.

I andra världar som bara krockar med min i cyberrymden och inte i den fysiska världen skriver vakentimmar fina ord igen. "Vissa nätter färgläggs man. Jag vill hellre vara en slutstation än en hållplats på vägen"

Men jag håller inte med. Jag vill aldrig vara någon slutstation, en anledning att inte fortsätta färdas. Då är jag hellre en hållplats. Men helst av allt är jag nog en medresenär.

Stressfaktor ettusen.

Förkylningsfan kommer igen. Den börjar liksom i vänstra näsborren och lock för öronen. Jag kastar besvärjelser och förhäxningar, överkonsumerar vitlök och rabblar trollformler, svär och spottar, men vad fan hjälper det, När kvällen kommer är det jag som sitter med en igenkorkad näsborre och ett huvud som susar, en internetanslutning som inte fungerar och cyberkonversationer för viktiga för att avbrytas, stressymptom och en frisyr ala einstein efter att ha bokstavligen slitit mig i håret, en to-do list som är femton punkter lång. Och det är bara för den här veckan.

Det stormar.

Det stormar. Jag definierar mig som en miljon saker på en dag och definierar mig som ingenting. Engagerar mig i tusentals frågor och låter myller av känslor få plats. Är rastlös, vill stanna, vill åka, vill plugga, vill jobba, vill resa, vill ingenting, vill bo i kollektiv, vill ha en partner, vill göra karriär, vill engagera mig i människor, vill yoga, fotografera, inspirera, motivera, förändra, demonstrera, bara vara, passa in, sticka ut, tro på kärlek, tro på ingenting, läsa böcker, måla väggar, byta jobb, inte jobba alls, ändra hårfärg. Jag tänker på vem jag är och vad jag vill. Vad jag vill kombinera, hur man kan göra det, projekt, bidrag, organisationer, biståndsarbete, akademisk examen. Får plötsliga ideér till alteregon. Vill boxas och springa och dansa och cykla och gå och skrika, skratta, gråta, sova men kanske helst av allt tömma hjärnan på allting och sätta in det i ordning. Genier behärskar även kaos, men jag är inget geni. Det är någonting jag inte definierar mig som. Kanske ha ett minnessåll som Dumbledore och dra ut alla tankar och lägga dem i en skål. Now, there's an idea!

Och det som är så skrattretande är att i slutändan är det ändå vi som anpassar oss.

En trappa upp är det fjortisfest. Under timmarna för Earth Hour släcker vi lamporna och samtalar tills huvudet snurrar. Och jag läser Simone de Bevouirs "Det andra könet" och pratar med olika människor och lyssnar på människor med titlar och definitioner och etiketter till höger och vänster och det har inte gått mer än några månader av engagemang innan jag tänker. Ja nu är vi här igen. Och pratar om det här igen.

Och det som tillslut blir så skrattretande mitt i alla fantastiska ideer och tankar och frågetecken och infallsvinklar och ställningstaganden, är att i slutändan är det likförbannat vi som anpassar oss. Går självsäkert, hävdar vår plats, klär oss mindre utmanande, drar ner på sminket, sitter bredbent, slutar raka sig under armarna, när det egentligen borde vara en fråga om att jag ska kunna gå i vilka skor jag vill, sitta med benen hur jag vill, vaxa vad jag vill och vara vem jag vill och ges precis samma utrymme ändå.

Och jag tänker, hur fan kan jag vara så lyckligt lottad?

Av alla platser på jorden, har just jag hamnat just här. Och det är helt sinnessjukt. Jag öppnar mitt fönster och tittar ut över vattnet 25 meter bort. Springer runt hörnan och bryggan är där. Båtarna, ljudet av vatten. Och jag springer rakt ut i det, rakt ut i båtarna, klipporna, barrskogen, solnedgången. Och det går inte att sluta förundras, går inte att sluta andas och jag tänker, hur fan kan jag vara så lyckligt lottad att jag har någonting så vackert att det inte går att sätta ord på det precis utanför ytterdörren.

Det landar en flock gäss på vattnet och jag tänker att kommer man hem från södern för Stockholm är det minsann på väg åt sätt håll. Tills jag pratar med en främling som säger att du vet väl att gässen snarare går efter kalendern än vädret och hela min barndomsbild av vad våren är nästan spricker.

Etthundra och två dagar och redan kryper det i själen.

Snödropparna vid Fridhemsplan har förfrusit av nattens kyla. Jag har varit i Stockholm i etthundratvå dagar, staden har inte ens hunnit skifta årstid och jag känner mig rastlös. Rastlös på ett ambivalent sätt. Vill iväg, eller kanske stanna men göra någonting annat. Vill plugga men egentligen inte. Vill inte göra någonting som binder mig vid något. Vill veta vart jag ska vara i framtiden, som om det låg en trygghet i det. Vill resa, men kanske inte lämna lägenheten. Backpacka men inte leva backpackerliv. Slita mig loss från någonting som inte ens har börjat.

Hemma i lägenheten har fulradio kommit med ett nytt program. Programmet och mitt ensamma skratt fyller köket där jag står och steker ris och öser ner en det ena en det andra i stekpannan. Lite vita bönor, morötter, lök, kokosmjölk, soja, konserverad annanas, curry och det blir, hör och häpna, sinnessjukt gott! Från en annan del av Europa kommer ett mail från en vacker danska. Det står, fetstilt, högst upp "jeg savner dig!" och jag blir alldeles varm för tänk vad vackert att någon säger det till en!

"Just a bit of sillyness really."

Sol. Moln. Snö. Sol. Moln. Hagel. Sol. Blåst. Moln. Sol. Snö. Storm. Snöstorm. Moln. Snö. Sol. Vädret har en helvetisk beslutsångest. Jag sitter i möte hela kvällen. Ser hur dagen försvinner utanför fönstret medan det gnälls om samma saker som det gnällts om de senaste mötena. Äter samma sak till middag som jag åt till lunch. Duschar. Fortsätter lyssna på vinylmusik i väntan på morgondagens nya nummer av fulradio. Hittar Svenska Dagbladets kulturdel och ännu fler föreställningar att se. Funderar över frågan "hur varvar man ner efter jobbet?". Vet inte svaret. Bäddar ner mig under täcket i soffan. Förbereder mig för fler möten, sjunger med i refränger och tonlägen som jag anser passar mig, ordbajsar.

"För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement"

"Att det här är
Det vackraste liv vi någonsin levt
Det vackraste liv vi någonsin kommer leva"

Vakentimmars ord får någonting inom mig att vakna. Det går en ilning längs ryggraden. Det väcks en känsla jag inte kan få tag i.

"/.../Den nattens tårar var leendet i
min kärlek/.../"

Det var en av våra sista nätter nära. Vi låg åt fel håll i sängen, med huvuden vid fotändan. Du vet inte att jag grät då. Du låg på mage. Jag på rygg. Med slutna ögon. Nej det var inte en av de sista. Det var den sista. I morgonen reste jag mig upp och gick min väg. Utan att veta att du aldrig ens var där.

"/.../Jag är den gemensamma smärtan
Skrik mig/.../"

Du säger "jag såg mig vän bli skjuten och tro mig, du vill inte veta vad jag kommer ifrån". Jag tänker att det nej, det vill jag nog inte. Och jag tänker på Rådjursöga och avrättningarna som ägde rum. På alla som flydde.

"/.../Ty de döda i år
Var de levande som älskade mest/.../"

Känslan bli för stor. Rinner över i tårar. Rinner som ren kärlek.

(De sista tre citaten kommer från Ahmad Shalmus "allomfattande kärlek", ursprungligen en persisk dikt, översatt till svenska)

Under the skin.

Jag kan inte röra på mig utan att hela kroppen säger ifrån. Kan inte vända mig från mage till rygg i sängen. Inte lyfta huvudet. Inte andas annat än korta andetag innan bröstkorgen smärtar. Inte gå ner för någonting, resa mig upp från någonting, lyfta tekoppen spänna tårna, lyfta armarna, sätta mig ner, ställa mig upp, gå, sitta, inte röra vid musklerna utan att de känns som blåmärken. Och riktiga blåmärken på överarmarna har jag och den gamla gymnasten tittar chockat på mig. "Han behöver nog lite anger management tror jag!" Vi skrattar. Innan jag går får jag en varm kram och när vi släppt taget och han försvunnit halvvägs ner för trappan hör jag hanns röst ropa "Du är underbar!" och jag ropar "Du med!" tillbaka och undrar hur fan jag kan vara så lyckligt lottad att få höra en människa som inspirerat mig så mycket säga någonting sånt till mig. Jag känner mig speciell.

När jag tagit mig ut ur sängen tar mig iväg till Mataffären. Handlar men saknar hunger sen London. Hittar "Under the skin" på rea. Buylando är en bra store. Samantha Morton är så vacker att jag förhäxas och glömmer bort att ha ont och istället funderar, igen, på att raka av mig håret. Jag har gjort det mycket på sistone. Sen rör jag på mig och kommer ihåg att jag fortfarande har ont överallt.

Dansa för livet.

Lördag. Sovmorgon. Så jag passar på att vakna innan åtta. Sätter på te vatten, städar lägenheten, lyssnar på vinylmusik. Lugn i sinnet av att veta att snart ska jag dansa, inte anade jag då att det skulle bli i fem timmar.

Jag dansar tills benen ger vika, nacken slutar orka hålla upp huvudet, adrenalinet får kroppen att skaka, kräk-känslan kommer, tårarna kommer, fötterna värker, armarna fått blåmärken, huvudet spränger och ögonen inte vill någonting annat än att blunda. Jag har dansat för livet och tanken är att jag på det ska iväg på inflyttningsfest. Jag åker dit. Skakar hand. Säger hej, gör planer, tackar för mig, går hem.

På bussen sitter en kille och pratar i telefonen om att odla gräs. Han och en vän har planer på att, så fort någon får en egen tomt, skaffa sig en husvagn och gräva ner den under jorden med takluckan i markhöjd. Ovanpå det ska det sätta ett tält, så blir det som "Weed in the...." Han säger någonting och uttrycket är hysteriskt roligt.

Kaosfredag.

Sekunden efter jag skrivit mitt sista inlägg dyker hon upp. Jag vänder ansiktet uppåt och undrar vem fan det är där uppe som jävlas med mig. Hur många gånger jag ska ta ett steg bort utan att hon följer efter och kommer ett steg närmre igen. Irriterad somnar jag, dåligt sover jag, tidigt vaknar jag.

Dagen blir ett kaos. Vid matbordet råder anarki och krig är på väg att bryta ut. En av femåringarna säger att hennes pojkvän är jesus och FnitterFia berättar hysteriskt roliga anekdoter om hur hennes son bajsade på väggen och att det är därifrån hanns smeknamn kommer. Spanjorskan fortsätter att dra dåliga sexskämt som hon och jag är de enda som garvar åt och ingen vill sova när det är dags.

Snurrig i huvudet sätter jag mig på bussen och avslutar en märklig dag hos ett okänt fyllo på piller för diverse diagnoser i en gammal pundarlägenhet där det är så tomt att ytterdörren ekar i väggarna när den går igen och jag förundras över hur surrealistiskt det hela känns, lämnar den däckade på sängen och sätter mig på bussen hem igen. Värmer en kopp detox te och hoppas på att det detoxar hjärnan också.

Stranger in Moscow. Englishman in New York. Syndromet.

Jag är en främling för mig själv. Träffar andra främlingar på okända platser. Engagerar mig i okända saker, utforskar outforskade områden, tänker nya tankar, känner nya känslor, ser nya perspektiv. Och jag får brev med märkliga förfrågningar från människor från det förflutna som undrar om jag kan berätta hur jag uppfattade dem då, för åtta år sen. Jag går på andra gator och sitter på andra caféer, skrattar åt andra skämt, värderar andra saker, läser andra böcker.

För det slog mig idag på bron hur förlorad jag var under hösten. Och hur mycket jag lärde mig på det. Hur illa jag behandlades och hur långt bort tanken på att kunna komma nära dig igen har kommit. De sa att du var manipulativ, jag sa, nej inte den här gången. De sa att så behandlar man inte dig, jag sa att det var inte så du menade. Jag ser nu vad de såg då. Jag har fått så mycket värdighet sen dess. Tack.

Dagens kommentar:

Jag: "Jasså du, du får busschaffisen att stanna och släppa av dig precis utanför grindarna trots att busshållplatsen inte är där".
FnissLisa: "jaha, hehe, nehe, hihi, jo, hehi, fnitter."
Suss: "Ja, några fördelar ska väl ha som kvinnor."

Jaha? För det är en värdefull fördel? Eller? Kanske bara jävligt puckat att gå och tycka att det är så jävla ojämställt men när det kommer till kritan ändå utnytja någonting som förvärrar situationen? En jävla dubblemoral? Hyckleri? Och en man ska då aldrig kunna bli avsläppt tidigare? Eller? Av en manlig busschaufför alltså?

"And don't you find it sad that we can't even say hello? 'cause you're a man and I'm a woman and the sun is getting low."

När solen gått upp innan väckarklockan ringt är nog ett av de bästa vårtecken som finns. Att jag hinner komma hem innan den går ner är nog något av det näst bästa. Joggare, är ju annars ett säkert vårtecken, och idag joinade jag sällskapet. Flåsande och högröd, iklädd svart och vitt och blått, grått, limegrönt, neonorange, turkos, glitter och mörkblått, tog jag mig igenom vad som måste räknas som säsongens första löprunda samt livets första säsongsstart på att springa.

Över till någonting helt annat genom en sånhär mycket välformulerad "övergång" som man lärde sig någon gång på gymnasiet så funderade jag över det här med våldtäkter på väg hem från kvällens aktivism igår. Då var det mörkt och kväll och jag först och han bakom och jag kom och tänka på hur kvinnor ofta känner sig som offer, men att man gärna glömmer att män ofta känner sig som våldtäktsmän. Att de liksom får den stämpeln. Och att de inte riktigt kan göra något, så vet jag att många män säger. Att, vi kan ju inte direkt säga hej jag är inte farlig för vilken kvinna skulle inte bli panikslagen av det? Och vi kan inte gå ikapp och att byta sida av vägen blir bara en falsk trygghet.

Det sista har jag varit med om och reagerade på påståendet för att jag då faktiskt känt mig trygg och började fundera. Är jag naiv som känner så? Samtidigt som jag funderade vidare att inte fan kan världen bli en bättre plats om ingen vågar lite på en annan och ta en gest som visas som fred utan misstänksamhet. Och när jag gick där började jag fundera på det här med tystnad. Denna satans jävliga tystnad. Och på om jag själv skulle bryta den. Vända mig om och säga "Hej känner du dig som en våldtäktsman nu?" Rakt, öppet, ärligt och kanske något överrumplande. Förhoppningsvis isbrytande. Så kunde vi kanske skratta åt det. Kanske följas åt en bit. För har jag inte hellre min potentiella överfallare, som oftast inte är en sån, bredvid mig än bakom mig?

Jag vågade aldrig riktigt. Tills det visade sig att han skulle upp i samma portuppgång som jag. "bor du också här?" sa jag. "Ja på deltid" svarade han. "Jag funderade ett tag på att vända mig om och prata med dig" erkände jag och sträckte fram handen och fick ett namn och ett leende till svar. Det är det där med tillit, jag tror på tillit. Jag tror att den av cyniker ibland förväxlas och kallas naivitet och så har hela föreställningen om att våga ha tillit förväxlats med någonting med dålig klang. Det är lite synd.

"This has been lady Soul: With, let's face it, a bit of a crush now actually"

Bara i den här staden bor det lika mycket människor som i hela Sverige samlat och det är med någon skräckblandad förtjusning jag förälskar mig i London. Där står lysande billboards, mörka bakgator och hysteriskt blinkande avenyer för skräcken och dialekten och mångfalden, sohos ghetto för förälskelsen. Alla smälter in, blandas, passar in och Stockholms uppdelade, segregerade samhälle framstår som fruktansvärt.

Här går jag på gator, somnar och vaknar till ljudet av sirener, äter hotellfrukost, åker upp i London Eye, tittar på människor, dagdrömmer om en miljonvinst.

Tillbaka i Stockholm är det kallt och rått. Jag glömmer mobilladdaren och går amok i måndagsnatten för hur fan ska jag vakna om några timmar utan något som väcker mig. Frenetiskt googlar jag fram alla alarmklockor jag kan hitta, ber till högre makter om att de funkar, vaknar av stress 15 minuter för sent, inte en enda klocka har ringt och åt helvete med dem.

Men tisdagsvädret går mot det bättre och jag var väl en jävel att tjata om vädret som om det var av större betydelse, som den värsta tant hos frisören. Jag fortsätter ändå med att säga att mot eftermiddagen, när solen tittar fram intar jag en caféhörna från vilken jag kan iaktta studenterna som bebor resten av sofforna och fåtöljerna och skylten "Det är förbjudet att vara ledsen på café 60". Jag fnyser föraktfullt och tänker att det skulle vara fan så mycket hälsosammare om mänskligheten bara slutade tro att den måste hålla någon sorts inbillad yta som av någon anledning fått beteckningen "normal" "bra" "anständig".

Nykaklad toalett; sextusenfemhundra i månaden.

Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka. Eller, jag är tillbaka. I samma gamla rum men med erbjudandet att bo på den nykaklade toaletten för sextusen femhundra kronor i månaden. Och du ringer från en telefon i London och säger att för i helvete kom tillbaka och jag pallar inte och du gråter och jag berättar inte att jag redan är tillbaka.

Men jag är inte jag. Inte riktigt. Jag är Kate Winslet, instängd i en kista, färdandes på ett spöktåg. Jag skjuter mig ur kistan med en pistol som Kapten Jack Sparrow men skjuter mig samtidigt i armen. Tänker att puckade jävla Kate du får väl för fan linda någonting runt såret, pausars filmen och ändrar innehållet.

Springer vidare till nästa tåg men måste byta om till Minnie Driver i korsett och grön t-shirt för att få komma på. Det får jag ändå inte för en amazonkvinna kommer och fiskar upp två stora fiskar från tågspåret.

Förnedringscirkus.

"Så jag flyttade till Berlin och började gå på gatorna. Dina gator.
Såg likheterna mellan Sverige och Tyskland. Mellan då och nu.
Började undersöka vårt behov av att höra till, att få vara med. Började ställa frågor om vem vi måste utesluta för att kunna bygga vår utopi? Vad menar vi egentligen med att vara normal?
Vilket pris är vi beredda att betala för att inte hamna utanför?
Vad gömmer sig bakom den stora längtan som med jämna mellanrum lägger sig över europa?"

(Ur lotta lundbloms "skynda kom och se!)

NK har kommit med sin nya vårkollektion och cirkustema. Det kunde ju vara kul. Cirkus är ju roligt. Men nu är hela staden tapetserad med "Vårens spektakulära sevärdheter" på vilka det sitter kvinnor med skägg och kvinnor som sitter ihop i huvudet och jag undrar varför det går en rysning genom kroppen och det enda jag associerar till Är Lotta Lundbergs förskräckliga och enormt vackra bok om världens hemskheter "skynda, som och se!" och ordet förnedringscirkus och varför man valde ordet sevärdhet och valde en icke normativ människa som representant. För ett ord som också har "turistattraktion" som synonym. ja, lite mer vi och dom är ju precis vad denna värld behöver! Den tackar vi NK's reklamare för!

Nattfragment.

Jag befinner mig på min barndoms idrottsplats. Det är fortollsturnering inomhus men med bara två spelare och en målvakt. Jag känner tränaren som aldrig får något insikte. Dansaren kommer förbi och frågar när vi ska yoga, ger mig en kram, folk tror att vi är tillsammans.

Hon försvinner och jag sitter på en stol, kompis kusin med hund är där. Hunden hoppar upp och dregglar på mig. Jag blir fly förbannad. Vi blir ovänner och jag vaknar till, byter sida och somnar om.

Jag är stenförkyld, allting är stängt och jag får inte tag på några näsdukar. Informationen på centralen har öppet. Jag får rådet att gå hem och snyta mig. Vaknar och kan inte andas genom högra näsborren. Tittar på klockan och tror att det är dags att vakna. Hon är strax över tolv.

Jag drömmer att jag sover och vaknar. Det finns ett fönster ovanför min säng. Bakom det sitter en vacker tjej framför datorn. Vi pratar och det blir bestämt att hon och hennes lillasyster ska komma och låna duschen. Lillasyster är den kvinnliga versionen av Emil i Lönneberga. Jag känner henne. Hon trampar sönder min dator så bokstäverna flyger. Jag försöker kräva tvååringen på ersättning innan jag vaknar av klockan.

Det där jag inte säger.

Hon frågar vad det var jag föll för och jag säger att det var helheten. Vad jag inte säger är;

"You remind me of a girl that I once knew
See her face whenever I, I look at you.
You would'nt believe all the things she put me through/.../"

Inte bara för att Craig David inte är my cup of tea, utan för att jag då måste erkänna för mig själv att det redan innan det ens har börjat är dömt att misslyckas eftersom jag försöker ersätta dig som om du skulle få en roll att spela i mitt kommande förhållande med någon annan.

Hon frågar hur tar vi det till nästa steg och jag säger kanske såhär. Vad jag inte säger är;

"Det var en gång det var en fest,
och jag gick med nån för hon påminde om dig"

"Silence! I'll kill you!"

Skatorna har börjat bygga bo. På gården är humorn körd i botten.

Jag: "Vad blir det för lunch, vet du det?"
Hon: "Pruttpudding."
Båda: "Gapskratt."

jag antar att man blir som man umgås och att vi härmed officiellt har återgått till det mentala stadiet betecknat som "kiss och bajs åldern."

Det hela blir inte bättre, utan spårar ur något och eftermiddagens stående skämt blir hennes imitation av Ahmed the dead terrorist.

"Silence!
... I'll kill you!"

Internationella Kvinnodagen.

Jag läser i DN att åttio procent, om inte mer, inte firar internationella kvinnodagen. Igen, tillhör jag en minoritet där jag sitter i en källarlokal och syr egna fittor, går på workshops, pysslar och fikar. Jag prioriterar Tuss framför demonstration, men firar vidare ändå med vackra fotografier och att ändra inriktning på bloggen.

Storstadsnatten som i en film.

Jag har legat hela dagen i soffan hemma i barndomshemmet. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Av någon anledning tittat på "fishy" trots att den var patetisk. Precis som jag igår satt alldeles för många minuter framför "Män som hatar kvinnor", en sorgligt dåligt gjord filmatisering av en alldeles för prisad bok. Men när jag sitter där tänker jag att jag helt plötsligt tror att jag börjat uppskatta böckerna mer. Vidare blev det melodifestivalen. Varför?

Jag får i alla fall skjuts hem genom storstadsnatten och jag ser den nästan som i film; gatlyktor, kontorsbyggnader med loggor i neon, vägarbeten, röda billjus, tomteboda, pampas marina och Laleh i högtalarna. Framme vid portuppgången släpper jag in pixxabudet, tömmer ett proppfullt postfack och låser upp dörren. I fönstret har varenda blomma trillat av orkidén som nu bara är två pinnar. Jag tänker att jag borde städa, hamnar här och skruvar upp lite gammal hederlig Lambretta och Bimbo i högtalarna.

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Då ska det aktivistas.

Där rök mina chanser.

Jag hittar en affär som säljer plåtburkar, men de är perfekt målade med lock som passar exakt en "ren" doft av kemikalier, klara färger och massproducerade. De får mig att längta till loppmarknaderna. Till burkar som doftar av pepparkakor och teer, med flagnad färg och rost i kanterna och med lock som inte riktigt passar.

På vägen hem passerar jag bussfönstren. En tjej kollar in mina skor. Bakom henne ser jag i ögonvrån hur en kvinna sitter och vinkar. Det är inte förrns jag passerat bussen som jag inser att det är ju mig hon vikar åt. Skrållans mamma. Jag springer tillbaka och vinkar. Hon skiner upp från busskomat och vinkar igen.

Hemma i soffan sitter jag och försöker pilla bort gammalt nagellack med naglarna för jag har inget aceton. Det går åt helvete och jag blir nästan lite lätt illamående av att skrapa så mycket på naglarna. Sådär som man blir av att pilla sig i naveln. Jag lägger ner och börjar läsa.

"Att vara man, svensk, icke-funktionshindrad och heterosexuell är några av de kriterier som krävs för att tillhöra normen".

Där rök mina chanser.

När karusellerna sover.

I mörkret, omgivna av barn som drömmer, sover, snarkar, snurrar, sparkar, jollrar, filosoferar vi. Om relationer. Till vänner och kära och familj och barn. Om destruktiva beteenden och soss och bup och hjärnskrynklare, coacher, ätstörningar, träningsmani. Om styrkor och svagheter, pedagogik, hur vi ser på oss själva och andra. Hur vi tittar på människor som håller på att falla samman. Om religion, andar, livet efter döden, gud och satan och änglar och reinkarnation. Långsamt kommer vi varandra närmre, släpper lite på den enorma integriteten, öppnar upp lite. Gapskrattar åt samma torra humor, driver med varandra och läser av sarkasmen, sitter vid samma bord och äter, åtar oss samma uppgifter.

Åt helvete med normer och avvikelser.

Jag fortsätter engagera mig, aktivista, lyssna, reflektera, kritisera, nicka instämmande. Undra över hur många vägar det finns att gå, vilka vägar som är mina alternativ, vilka vägar andra människor har gått. Känner igen mig på den där platsen som nybörjare, att inte veta riktigt vem jag är eller vart jag står. För jag har liksom inte alla fakta. Och det är av någon anledning mycket läskigt att utgå bara från sig själv utan teoretiska underlag, medicinska undersökningar, politiska ismer eller någonting annat att lägga över svaret på. Även om jag vet att jag inte vill, kommer eller kan bli fullärd, perfekt, tråkig, fackmänniska, stereotyp. För det är ju inte det jag vill bli. Innerst inne vet jag ju, som hon säger. Men vad fan, ingenting ska spela någon roll. Åt helvete med normer och avvikelser.

Och det är märkligt, för oavsett vilken sida man väljer, vilka slagord man skriker eller vilka märken man målar på sina plakat. Så finns stereotyperna på båda sidorna, och av någon jävlig anledning känns det ibland så mycket enklare att bli en radikal, en stereotyp, eller en intetsägare, än att med all kraft hävda att jag och alla andra ska få vara precis som vi är och ska inte behöva ändra oss för att passa in. Inte på någon sida. Det ska inte behöva finnas några satans sidor.

Idag är en sån dag när det känns svårt att inte bara acceptera reglerna som satts upp för mig, av alla andras fördomar, rätta mig i ledet och bli en stereotyp.

Förseningar på vädret?

"Snöstormen skulle ju kommit klockan ett." Säger hon på fullaste allvar och tittar ner på sitt armbandsur.
"Den är försenad."
Jag vet inte vad jag ska svara utan står helt tom i huvudet med höjda ögonbryn.
"Jag tar nog bussen hem." Får jag så ur mig tillslut.

Men det har börjat snöa i skenet av gatlyktan utanför nu och jag kan höra mina egna ord många år från nu då jag sitter med mina egna barn såsom mina föräldrar satt med mig. "Åh gud jag minns min första lägenhet. Jag snodde affischer och tapetserade dörren med dem och dörrkarmen ovanför toaletten var fylld med fotografier. Det var en fin lägenhet. Alldeles vid vattnet och full av ljuslyktor. Och så hade den sånt där gammalt furugolv. Där brukade jag sitta om kvällarna i tystnaden och bara stanna upp och andas."

Som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala.

Vi tar tunneln till Hornstull och en affisch som berättar att whitest boy alive ska spela på strand. Det är en fin affisch och jag vill ju göra en stor street/grafitti/konst vägg av insidan på ytterdörren så jag tittar på Tuss, tvekande, som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala- sno (om det ens kallas sno, äger någon den?) en affisch från en offentlig vägg. Hon tittar på mig som; Honey, vi bor i Sverige. Tror du någon skulle öppna käften och säga något? Och jag bestämmer mig för att hon har rätt men rafsar ändå ner den någorlunda snabbt, sliter med halva Per Gessle i farten och lämnar honom utan huvud och med ett halvt öga innan vi går vidare mot det utsatta målet. Långholmen.

Där inviger vi våren ytterligare med årets första videodagbok och skrattar högt när vi tittar på oss själva och våra ticks. Jag med min näsa som rör sig och märkliga sarkasm där jag jiddrar på om mumintroll och mosaik, containrar och att ge mat till de hemlösa. Och Tuss, med sina händer som illustrerar vissa ord som de tycker är viktiga utan att hon är medveten om det.

På hållplatsen hem vänder jag mig om och möts av en enorm Lisbeth Salander, Milleniumtrilogin, den höjda till skyarna kriminalromanen ska bli film. Jag tittar på henne. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, kängor. Skrattar till när jag tittar på mig själv. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, höga converse. Bara nithalsbandet, några fler piercings och en lättare krigsmålning som fattas.

"En sång till dig min syster när, all marken väntar vår!"

Jag vaknade med lätthet inom mig 07.12. Kanske var det för att jag bestämt mig för att bryta destruktiva mönster. (Igen). Kanske var det för att solen lös in genom en glipa i rullgardinen. Kanske för att jag slapp vakna till ljudet av en väckarklocka. Kanske var det för att det är Mars och Mars är en vårmånad. Jag firade med att inviga skinnjackan och ta den på en promenad längs vattnet.