Så kom solen sista dagen i Januari ändå.

Så kom solen sista dagen i Januari. Efter veckor av mörker värmde den stenfasaderna för en kort tid under förmiddagen, lös på ansiktena som gick över broarna och berättade att ja, nu går vi mot ljusare tider även här i Norden. Själv gjorde jag små underverk i min del av himlen. Satte upp gardinstänger och en spegel, målade över hålen i väggarna och placerade två nya växter på fönsterbrädan.

Nummer etthundrasexton & monsterjakt i köket.

Nummer nittiosex. Jag tittar ner på min lapp. Etthundrasexton och fem kassor. Jag kalkylerar mina odds på att hinna uträtta ärendet under lunchrasten och blir inte på bättre humör. 66 % av min lunchrast senare blir det så min tur.

Jag: "Hej, jag vill ha en utbetalning på det här."
Bankfan: "Jaha, är du kund hos oss?"
Jag: "Nej"
Bankfan: "Nej då kan jag inte hjälpa dig utan då får du gå till din bank."
Jag: "Men det står ju här att jag ska komma hit även om jag har en annan bank, se här; DENNA UTBETALNING KAN LÖSAS IN PÅ NÄRMSTA NORDEAKONTOR" läser jag högt från pappret de skickat mig.
Bankfan: "Nej, så är det inte."
Jag: "Men varför står det så då? Du tycker kanske inte det är läge att ändra texten om det inte stämmer, jag har nämligen ödslat hema min lunch på detta och det var ju ganska värdelöst."
Varpå bankfan inte svarar.

Så jag går iväg till nästa. Igen, nummer etthundrasexton. Nu betjäns nummer nittioåtta. En kassa. Fuck.

När det så blir min tur frågar jag om jag var tvungen att komma hit. Nej säger hon det skulle ha gått hos Nordea och vad synd att hela lunchen gick och ja svarar jag, glad över att inte alla bankväsen är idioter. Tills:

"Jaha, men du, PENSIONSSPARANDET då, har du tänkt på det?" Och jag undrar om det är ett dåligt skämt. Jag är tjugotre år och 100 % över tiden på min lunchrast, vilket jag också informerat om.
"Nej, det enda jag funderat på är hur jag ska hinna tillbaka till jobbet i någorlunda tid, tack."
"Ja... Eh... Nä... Kanske inte läge för pensionssparande nej."

Nej kanske inte.

TIllbaka på jobbet går vi på monsterjakt i köket där de sover under borden. Men de är snälla monster menar hon. Dom äter bara morötter och välling och nåväl, de verkar väl ganska harmlösa så vi fortsätter smyga på dem tills vi invaderas av storbarnen och ljudnivår går upp till tusen decibel på en nanosekund.

Prinsessor.

Veckodagarna rasar fram bland tullifanter och prinsessor. Jag trappar ner på Ane Brun missbruket och låter henne vila rösten något efter att ha tvingat henne att sjunga för mig morgon och kväll i över två veckors tid och låter Laleh fylla ut tystnaden istället. Och hon fyller den med ännu mer prinsessor medan jag mäter fönsterbredden för gardinstången som det inte ska hänga några gardiner på och äter upp de sista mackorna i frysen.

Mumintrollet & teve-kärringen.

När jag går ut genom portuppgången, mot en himmel som börjar gå mot lila istället för svart och stjärnlös istället för stjärnklar, tänker jag att mardrömmen jag hade om nycklarna kanske inte var en sanndröm i bemärkelsen att någon skulle komma in och strypa mig men en varning om att jag skulle komma att tappa bort mina nycklar. Många timmar senare, med huvudvärk och motstånd i kroppen kliver jag in i omklädningsrummet.

Hon: "Hej!" Hon låter uppriktigt glad över att se mig.
Jag: "Hej!" Och undrar lite hur folk verkar känna igen mig så mycket.
Hon: "Vet du, jag såg en grupp barn idag och tänkte att det kanske var du för jag bor ju där i närheten så jag försökte titta om jag såg dig men det gjorde jag inte!" Hon är sprudlande glad, jag är ett frågetecken inombords.
Min röst: "Jaha! Nej, vi är mest på gården med barnen eftersom de är så små."
Mina tankar: "Vem är detta? Har vi någonsin pratat? Hur vet hon vart jag jobbar och med vad? Vad hade hon tänkt göra om hon sett mig? Vet hon ens vad jag heter? Borde jag veta vad hon heter? Nåväl, antar att det är smidigast att fortsätta konverstationen här med ett mycket smidigt ämnesbyte.

Vi pratar om hennes jobb, vart hon som heter samma sak som hon som var Höna Pöna och ser lika dan ut kommer ifrån (Inte som Höna Pöna alltså utan hon som spelar Höna Pöna). Hon pratar som mumintrollen eller Mark Levengood, men på ett bra sätt. Det är inte många som lyckas med det i mina öron, men detta är behagliga mumintoner. Uppe i soffan erbjuder hon öppet en plats bredvid och motståndet lossnar något medan jag funderar över vad sjutton som hände.

Hemma i postfacket har jag fått ännu mer reklam och erbjudanden, bonusar och rabatter och jag antar att min flyttanmälan gått in för helt plötsligt vill alla önska mig välkommen, men helst bara om jag kommer och handlar hos dem. Fuck you era massproducerande storkedjor tänker jag och slänger den vidriga oxpytten för 10 kr i pappersinsamlingen medan jag undrar hur lite oxe det måste vara i den för att få kallas pytt och gissar på under 1 %. Strax efter ringer telefonen.

"Ja hej jag ringer från Radio och Teve tjänsten DU KANSKE HAR HÖRT OM OSS?" Det var definitivt inte en fråga, det hör ju vemsomhelst. Men jag kopplar över huvud taget inte, klockan är halv nio en onsdagskväll och jag har haft en intensiv dag. Efter några mer ledande frågor och en växande irritation i andra änden slår det mig. Den förbannade teve-licensen. Fan också. Jag kapitulerar. Skicka en räkning då era jävlar, men kan ni inte bara ta bort kanalerna för de behöver jag faktiskt inte och måste man anmäla att man har en teve om man inte har kanaler och bara använder DVDn? Det lockar att vara så jävlig, men jag vågar inte utmana ödet. Inte idag. Istället lägger jag på och tänker på övervakningskamerorna vid trängselskattsgränsen. På storebror. På Banksy och flickan som vattnar en blomma som är en övervakningskamera. Så känner jag mig.

Men när jag sitter här är det egentligen bara mumintrollet och känslan hon efterlämnade som jagar bort tevekärringen och storebror och reklamen och det slår mig först nu att delar av nattens drömmar redan har återkommit i verkligheten.

Grönsaker och knark.

Vi är på restaurang. Det är jag, hon och Ängeln Från Norges Gränsland och vi ska äta efterrätt. Jag kan inte äta det som serveras och får in glass med köttsoppa utan kött. Det är ärtor och morötter i massvis som simmar i det blaskiga som jag antar ska kallas soppa. Bakom oss sitter ett gäng, hon har en filmkamera med sig och vänder sig om och filmar dem, fastnar för samma person som jag.

De är artister, skådespelare för jag är och ser en pjäs som jag egentligen inte ser, men jag är med backstage. Kom säger hon som jag fastnade för kvällen innan och drar iväg med mig på toaletten. Hon öppnar locket överst på toaletten och jag inser att hon knarkar. Fastsatt på baksidan av toastolen sitter en purjolök. Jag går ut och tar på mig hennes tröja som är gudomligt varm.

Alarmet ringer. Vad skönt med ett sånt där soft alarm säger hon och jag slår upp ögonen och stänger av.

För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här på kvällarna.

Man skulle lätt kunna tro att hon upptar större delen av min tid, det vore inte helt obefogat. För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här. Som om hon fortfarande vore nära. Det är hon inte. För sanningen är den att det är satans mycket svårare att skriva om det som ligger sådär nära att orden inte räcker till. Och vi har ingenting som liknar det. Längre. Och det är därför jag lyssnar vidare på Ane Brun, för att hon sätter ord på mina sanningar.

"It would be so easy to sing a song about you
It would be so easy to sing a sobby, pink song about you

I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand

It is so easy to sing this song about you
What you are is inside of me and could easily be
Could easily be
Could be expressed through
This sobby, pink song about you"

Blåste upp en späckhuggare och hängde i taket.

Tillslut blev dimman så tung att den sjönk ända ner till kullerstenarna i Gamla Stan. Jag vände mig om för att se längs gränden mot storkyrkan och såg en levande spökstad, som någonting Lars Winnerbäck sjunger om. När måndagsmorgonen komorkade luften inte längre bära dimman och tappade den i marken där den föll som regn.

Pratkvarnen föll pladask i en vattenpöl och såg ingen anledning att gå upp ur den. Och sanden var ju mjuk och sådär lagom blöt att den fastnade precis överallt. Vilket var kul. Väl inomhus badade vi i havet med fiskarna och hajarna, som ligger mellan bordet och scenen/byggarbetsplatsen och åkte pulka över träparketten. Blåste upp en Späckhuggare och hängde upp den i taket.

Jag rev ut din historia ur min dagbok och slängde den i papperskorgen.

Grannarna har fest i natten. Någon rycker i fel dörr och det går en ilning genom mig av ljudet av någon som försöker komma in. Mardrömmen ligger fortfarande kvar och spökar. Jag tittar ut genom det lilla runda i ytterdörren på ett förvrängt trapphus i mörker utom den röda lampknappen, men blir inte bättre till mods av det för det ser ganska ruggigt ut och hade någon kommit gående i samma stund som jag stod där med ögat mot glaset hade jag frusit i skräck precis som jag gjorde när jag tidigare var nere för att hämta tvätten, då åt min egen spegelbild. Harig? Jag?

Medan musiken dunkar vidare på andra sidan väggen river jag ut din historia ur min dagbok och slänger den i papperskorgen innan jag går och lägger mig. Somnar omedelbart och vaknar till en tidig grå morgon och det slår mig att det morgonpigga börjar komma tillbaka. Det försvann när vi låg i varandras armar och sov, men ensam blandar inga rytmer, så jag följer den enda som hörs. Min egen. Och kanske Tuss för våra rytmer slår i samma takt. Kanske är det det som är hemligheten.

Skattjakt.

Jag går på skattjakt i förrådet. Det är onekligen mitt för jag har nyckeln till hänglåset. Men bakom trädörrarna gömmer sig flak, ja flera stycken, med Carlsberg och Norrlands Guld, räkningar och brev med namnet Rut, en väska med kängor i tillhörande en Frida. En gammal stol, dockor, garnnystan, en säkerhetsväst, kartonger som jag inte tittar i, gamla kuddar och en påse med någonting gult. Någon skattkista fanns där inte och något besviken på äventyrets utdelning stänger jag och sätter låset på plats igen, går in i tvättstugan och proppar maskinen full med vittvätt och diverse färger som i min verklighet hör därtill.

Så går jag upp till mitt igen och öppnar dörren till doften av nybakade chokladmuffins med blåbär och Lisa Ekdahls röst. Diskar undan två dagars disk som vi samlat tillsammans, jagar dammråttor med min sladdlösa dammsugare och välkomnar tavlorna jag lovat att måla, bilderna jag vill sätta upp på väggen med tejpen jag äntligen köpt, musiken som fyller rummet. Det är här skatten finns.

Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu.

Vi har hållit varandra i handen genom höstlöven, kramats framför filmer, gråtit i varandras armar. Vi har kyssts och sovit i samma säng och knullat och bott under samma tak. Vi har ljugit och blivit ljugna för och svikit och blivit svikna och haft andra människor i samma säng. Vi har kallat oss dejtande och inte definierat oss själv och sagt att vi varit kära och jag älskar dig och till och med kallat oss tillsammans under några dagar. Vi har träffat föräldrar och skrivit brev och lämnat varandra och kommit tillbaka och sagt att vi ska ta ett steg tillbaka och bara vara vänner.

Men vi har aldrig varit vänner och misslyckats gång på gång med att försöka ta ett steg tillbaka till någonting som aldrig funnits. Som om vi trott att vänskapen skulle byggt sig själv under alla stormar och orkaner, orosmoln och sömnlösa nätter.

Vi har viskat hemligheter i varandras öron. Tillåtit varandra att prata om allt det som ligger i mörkret som vi försökt låsa in. Vi har varit våra svagheter och varit älskade för dem. Men inte ett enda av alla de samtal vi haft har varit ett samtal mellan vänner. Jag inser det då vi plötsligt pratade igår. Då det plötsligt kändes obekymrat. Då det inte spelade någon roll vilka val hon gjort för jag hade slutat identifiera mig med henne. Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu. Vänner.

Nyckelhistoriens epilog.

I övergången mellan kväll och natt ringer det. Mina nycklar är återfunna men vad hjälper det, låset är bytt och nya extranycklar är utdelade. Nåväl, jag slipper i alla fall berätta för Herr Hyresvärd att jag till och med lyckades tappa bort nyckeln till portuppgången, kanske inte vad man önskar att göra tredje veckan i lägenheten.

I matkön går gubbfan bakom mig i taket för att jag inte lägger upp pinnen som ska skilja matvarorna åt. Han knuffar till mig i ryggen och smäller upp den på bandet. Markering. Jag vänder mig om och tittar på honom. Ler åt den bittra saten. Han börjar muttra om att jag minsann är en sån som inte har koll på någonting annat än mig själv. Jag svarar att inte fan tänker jag ha koll på ditt i alla fall. Bitterfitta.

I Humlegården ligger snön kvar mellan träd, bänkar och gatlyktor. Det är en magisk liten vintervärld mitt i det grå. Jag ritar ett hjärta i frosten på en bil och önskar ägaren en bra dag, vem det än är.

Soluppgångarnas år?

På gångvägen en djupt mörk ändå klar marinblå färg med ljusare ton precis bakom hustaken. På perrongen en ljus marinblå som övergår i det som ska bli det himmelsblåa. Utan för fönstret på tåget en himmelsblå med rosa horisont bakom granarna. Det är soluppgång. Den tredje.

Dagen börjar med att lyssna till telefonsvarare som bekräftar det uppenbara. Just nu är det ingen som kan ta ditt samtal och när så detta just nu kommer då de kan ta mitt samtal bekräftar det jag vet. Låsbyte. Jag kommer ifrån jobbet femton minuter tidigare, får hjälp av pappa med låset, byter om i framsätet på bilen men fastnar i en helvetisk trafikstockning och missar yogan, tar en lugn kväll hemma. Betalar räkningar, dricker te, läser bloggar, klipper och klistrar, påbörjar tavlorna jag lovat att försöka ge mig på, skapar planer av drömmar som ska göra dem till verklighet och lyssnar vidare på Ane Brun.

Crikus Cikör's "Inside out"

Långsamt fylls platserna till fullsatt och let the magic begin. Scenen fylls av figurer. En tant i tåspetsskor som balanserar på ölflaskor, trapetskonstnärer, jonglörer, akrobater, artister, konstnärer, kondomdansare, blodkroppar, hjärtan, cyklar, en man i vitt. Jag skrattar i två timmar och när vi lämnar de bekväma blåa fåtöljerna har jag kramp i kindbenen och mungipor som fastnat i öronhöjd och tänker på Something Corporates "Walking by"

"Your grand dad left home for the circus. He was young just like me, with hope to explore. He married a girl in Virginia. She could swing the trapeze; they could sleep on the floor."

Jag berättar för Den Gamla Gymnasten om min dröm, för min mamma sa alltid när jag var mindre att man skulle berätta sina mardrömmar annars kanske de blev sanna. Än idag tar jag inga risker. Hon berättar om en sanndröm hon haft. Sen får jag skjuts hem, svävar ner för den isiga backen och in genom porten, det har varit en magisk kväll. Utanför ytterdörren hittar jag inte mina hemmanycklar, de är borta, och Tisdagskvällen är inte så jävla magisk längre. Gubben Hyresvärd har en extranyckel som jag får låna, men vad hjälper det med nattens mardröm i huvudet och nu en nyckel som faktiskt är ute på vift, samt en vän som pratar om sanndrömmar?

Smått hysterisk ringer jag till pappa och till Den Gamla Gymnasten. Hon säger att hon hörde nycklar falla under stolarna där vi satt och böjde sig ner för att titta men inte såg någonting. Men telefonväxeln har stängt för 22.00 räknas inte som kontorstid och jag tänker inte sova ensam hemma med en potentiell mardrömsman med tillgång till mina hemmanycklar på fri fot. Även om mamma säger att jag kan ju ställa en stol under handtaget, som om livet vore någon satans film. Nej i verkliga livet blir man strypt i sömnen, det är bara i filmerna som den jagade rusar för livet och mördaren går. I verkligheten rusar mördaren fram och jag sitter paralyserad av skräck i sängen och har inte rört mig en millimeter. Så om du frågar mig ifall jag tänker släcka ner, krypa in under täcket och be till gud att överleva natten är mitt svar nej. Så mycket tillit till de högre makterna har jag inte ännu. Inte så mycket dödsönskan heller för den delen.

"Lock your back door, you idiot, however invincible you imagine yourself to be. You are wrong"

Jag hör nyckeln i ytterdörren. Hur låset vrids om. Under sekunden mellan att nyckeln tas ut och dörren öppnas hinner jag undra om det är någon som borde komma nu men känna instinktivt att detta inte är någon som borde vara här och vakna med ett ryck. Stirra ut i det nattsvarta som är mörkare än det egentligen är. Ingenting händer. Ingenting hörs. Inga knarranden över furuparketten. Inget frasande av kläder. Bättre att gå och se vem det är än att ligga kvar, skräckslagen i natten, resonerar jag och slänger täcket åt sidan, gör en ansats att ta mig ur sängen. Han sitter redan där, på sängen, håller fast mina händer och kopplar sitt strypgrepp. Så blir det absurt, men slutar inte att vara verklighet. Jag får in mitt finger i en av hans ögonhålor och tänker att jag ska vrida nacken av honom. Nacken vrids till näsan pekar bakåt och det hörs ett knakande. Jag släpper. Han vrider tillbaka huvudet, det går inte vrida nacken av honom.

Jag vaknar med ett ryck. Rummet är inte lika svart men mörkt nog. Jag stirrar på mobildisplayen. 23.51. Fan. Jag somnade tidigt och är så illa tvungen att somna om. Jag vet innerst inne att jag drömde om dörren och mannen, men går upp för säkerhets skull. Tänder varenda lampa, kollar varje gömställe. Toaletten bakom duschdraperiet, garderoben, städskåpet, bakom kylen, under sängen. Kollar så att dörren är låst.

Det var år sen jag drömde mardrömmar sist. När klockan sen ringer 05.30 och jag blundande tagit mig ut i duschen kommer jag att tänka på Ani DiFrancos "Parameters".

"thirty-three years go by
and not once do you come home
to find a man sitting in your bedroom.
that is
a man you don't know
who came a long way to deliver one very specific message:
lock your back door, you idiot
however invincible you imagine yourself to be
you are wrong

thirty-three years go by
and you loosen the momentum of teenage nightmares
your breasts hang like a woman's
and you don't jump at shadows anymore
instead you may simply pause to admire
those that move with the grace of trees
dancing past streetlights
and you walk through your house without turning on lamps
sure of the angle from door to table
from table to staircase
sure of the number of steps
seven to the landing two to turn right
then seven more
sure you will stroll serenely on the moving walkway of memory
across your bedroom
and collapse with a sigh onto your bed
shoes falling
thunk thunk
onto the floor
and there will be no strange man
suddenly all that time sitting there
sitting there on what must be the prize chair
in your collection of uncomfortable chairs
with a wild look in his eyes
and hands that you cannot see
holding what?
you do not know

so sure are you of the endless drumming rhythm of your isolation
that you are painfully slow to adjust
if only because
yours is not that genre of story
still and again, life cannot muster the stuff of movies
no bullets shattering glass
instead fear sits patiently
fear almost smiles when you finally see him
though you have kept him waiting for thirty-three years
and now he has let himself in
and he has brought you fistfuls of teenage nightmares
though you think you see, in your naivete
that he is empty handed
and this brings you great relief
at the time

new as you are, really, to the idea that
even after you've long since gotten used to the parameters
they can all change
while you're out one night having a drink with a friend
some big hand may be turning a big dial
switching channels on your dreams
until you find yourself lost in them
and watching your daily life with the sound off
and of course having cautiously turned down the flame under your eyes
there are more shadows around everything
your vision a dim flashlight that you have to shake all the way to the outhouse
your solitude elevating itself like the spirit of the dead
presiding over your supposed repose
not really sleep at all
just a sleeping position and a series of suspicious sounds
a clanking pipe
a creaking branch
the footfalls of a cat
all of this and maybe
the swish of the soft leather of your intruder's coat
as you walk him step by step back to the door
having talked him down off the ledge of a very bad idea
soft leather, big feet, almond eyes
the kinds of details the police officer would ask for later
with his clipboard
and his pistol
in your hallway"

Islossning.

Vi har samma humor. Samma lugn.
Samma livsfilosofi. Samma värderingar.
Samma kreativitet fast åt olika håll.
Samma intressen. Samma öppenhet.

Jag undrar hur i helvete det kom sig
att vi som känner oss så nära inte kom närmre.
Varför jag inte såg det när det fanns där framför mig.
Varför vi helt plötsligt under en hemmafest kom närmre för en sekund och
varför vi höll handen när vi gick hem genom Sydeuropa
men ännu mer varför slutade vi?
Varför jag inte fortsatte att följa efter
det där pirret som tog mig tillbaka till lågstadiet då hålla handen var det bästa som fanns och det inte behövde komma någonting efter.

Dagen efter frågade hon om vi inte kunde hålla handen igen.
Energin blev underlig och händerna passade helt plötsligt inte ihop
vi höll aldrig handen igen.
Istället började jag hålla handen med någon annan.
Någon som
om jag ska vara ärlig, det inte pirrade om.
Någon som
om jag ska vara ärlig, aldrig blev förälskad i.
Någon som
om jag ska vara ärlig, älskade och hade glimtar av den typen av kärlek med men...

Det roliga i situationen är att vi båda
som svävade fram där på nattgatorna med fingrarna ihoptrasslade
blev intresserade av henne istället och gick olika vägar
en av oss med henne och en utan
men kom till samma mål.
"Vet du, nu känns det nästan löjligt att jag trodde att jag var kär i henne".
Och när jag sitter framför skärmen och stirrar på orden
som liknar Cornelis Wreesviks
"Bara jag får ha mitt ansikte kvar, dolt i min älsklings hår"
känner jag precis samma sak.

Utanför bussfönstret bryter sig isflaken loss från varandra
vi står på varsin sida av sprickan som uppstår.
Vattnet under broarna börjar röra på sig.
För nya flak samman
låter andra glida isär
låter oss glida isär
tappar kontrollen och lämnar vissa åt att krocka med varandra.
På ett tredje står du
Kanske krockar vi någon dag igen
Kanske fryser det på just den natten så mycket att isflaken vi står på flätas ihop som våra händer så vi kan dela ett större flak.

Affärslunch, i dubbel bemärkelse.

Jag ser att hon tittar på mig. Värderar. Hur hundra etiketter flyger genom hennes huvud. Jag ser att hon inte ser att jag ser för det är inte mina ögon hon letar efter utan någonting annat. Ett svar. En kategori. Någonstans att placera mig så hon kan inbilla sig att hon är trygg när hon vet vem jag är. Jag ser att Journalisten tittar också och inser att de sagt någonting innan som jag varken hört eller sett. Allt detta i ögonvrån eftersom jag tittar ner i mobilen och uppfattar en viskning, som inte är så diskret i det tomma klassrummet. "Ja, ser ut som en docka liksom" och en viftning med handen som förklarar att det är ansiktet hon menar. Och håret, givetvis är det håret. Änglahåret, dockhåret. Jag tar det som en komplimang, det brukar vara menat så.

Någon timma senare får jag skjuts hem. Av Journalisten som jag såväl känner igen, mest för att hon liknar Tok-Karlsson, 50 år, man. Samma ögon, färger, näsa, mun. Ja när jag sneglar riktigt intensivt är det verkligen slående likt, som en kvinnlig version av Tok-Karlsson. Jag skrattar till över minnet hur jag sprang på honom ute på en konferensanläggning för några år sen, den mest otänkbara plats för mig att befinna mig på, vilket bekräftades av det stressade ansiktsuttrycket bakom molnet av illaluktande eau de cologne och rösten som inte hittade sitt normala läge när den försökte uttala det som kändes som årets största lögn; Jaeeeh jag är på affärslunch. Pekar på kvinnan. Efteråt, när jag samlat mig efter det märkliga sammanträffandet ler jag åt ordet affärslunch och tänker att helt lögnaktigt var det ju ändå inte.

The curious case of Benjamin Buttons.

Bakom busskuren i backen, gatlyktorna och vägskyltarna på bron. Där borta på andra sidan vattnet bakom globen och molnen, går solen upp. Godmorgon Stockholm viskar jag och fotograferar underverket som jag inte kunde se innan jag lämnat det jag inte såg för att komma tillbaka och upptäcka att jag vetat att det funnits här hela tiden. Så obekant välbekant.

Och jag kryssar mellan öar på bussar och tåg och kliver av på okända hållplatser och in i främmande lokaler och samtalar med främlingar om det som ligger närmast hjärtat. Nästan.

När kvällen går mot natt sitter jag i den gamla omgjorda teatern och tittar på The curious case of Benjamin Button och försöker komma på vad hon som läser har medverkat i men kan bara komma på att hon gråter i den filmen, och att hon är helt förtrollande vacker både i den filmen och den här. Det slår mig sen att det är Legends of the fall jag har sett henne i.

Skyline.

Stockholms skyline genom bussfönstret. Jag har tittat på den varje kväll i en vecka nu. Tänkt att jag vill fotografera den, alla miljontals lysande prickar där på andra sidan vattnet. Vid ändhållplatsen kliver jag av. Går hem genom en isande kall fredagskväll, lika mörk som morgonen jag gick iväg igenom innan jag ställde mig och frös tills hårbottnen under mössan kallnade och tårna blev till isbitar under de dubbla raggsockorna och vinterkängorna.

Hemma har mjölken surnat i kylen och det förbannade nederländska företaget har stoppat ännu mer post som inte tillhör mig i mitt postfack. Så jag blandar den gamla mjölken med Bromma teet ändå och häller i så mycket det går av det som är kvar i grötskålen, men äter i slutändan bara upp gröten och låter några kvarlämnade russin simma kvar i det vita. Let´s dance står på i bakgrunden, tragiskt nog, och tvätten ligger och väntar nere i källartvättstugan, troligtvis klar efter snabbprogrammet men jag sitter kvar i soffan ett tag till, med fötterna uppslängda på soffbordet av glas och mörkt trä.

För det är ganska varmt här. Varmt av små händer som fattar tag om mina, visar mig upptäckter och pekar på mirakel som de vill dela med sig av till hela världen, villkorslöst. Små händer som får mina att dra upp rullgardinerna igen, vinka till grannarna med insyn och skita fullständigt i vad de ser och inte ser, för jag vill vara en av de där prickarna på andra sidan vattnet som någon annan kan titta på i vinternatten.

Mitt ego aka The Drama Queen.

Jag undrar hur det går.
Hon säger det fixar sig i morgon, skulle jag göra det här åt dig?
Jag svär för mig själv över att hon har rätt och jag behöver en tjänst, över att varje gång jag klipper en lina knyter hon en ny. Hon frågar hur det är, säger grattis i efterskott, som om hon hade glömt.
Jag säger;
det är bra.

Men det kommer följd frågor om allt det nya och plötsligt ger jag henne min framtid i ord. Hon berättar att hon längtar hem och jag vet att det inte är mig hon menar, att jag varken är hem eller längtan. Så blir jag sådär obeskrivligt trött igen. Så trött att jag måste skratta åt mitt ego som tycker att hon ska vilja ha mig även fast min själ vet att jag inte vill ha henne. Så medan själen ger henne all kärlek, oavsett vad, så går egot amok och blir Drama Queen och börjar sjunga på George Michaels "I can't make you love me if you don't, you can't make your heart feel, something that it wooooon't".

"He draws the curtains aside, unfolding the first morning light"

När jag gick längs vattnet i den tidiga morgonen som såg ut som natt, hade stjärnorna inte gått och lagt sig ännu utan blinkade fortfarande från en kolsvart himmel och månen var uppe i flera timmar till och försvann först när vi alla gungat klart och gick in för förmiddagsfrukt. Ändå var det någonting i energin där under morgontimmarna som berättade att det var just morgon och inte natt, jag tror att det var någonting i luften, en början på någonting nytt.

Kanske var det nya att jag slutat misshandla Coldplays "Viva la lida" och Amy McDonalds " This is the life" och hittat årets tredje låt att spela på repeat, Ane Bruns "Changing of the seasons", där jag förtrollas av ordet disenchanted varje gång hon sjunger det. Kanske var det Anarkisten som pratade tre språk men inte verkade vilja förstå mitt, eller den nya läraren, eller de sju nya SMS:en, eller tjugoen nya meddelandena, den nya papperskorgen på toaletten eller de nya växterna i fönstret, den nya parfymen eller det nya torkstället. Jag vet inte.

Men när jag kom gående hem igen gapade mina fönster inte tomma som svarta hål i rymden utan sken av varmt ljus och någonting välbekant, min familj, mammas bullar, pappas kladdkaka, småsyskonen och nyheterna på teve.

Dialekt dag.

Hon pratar en kraftig gotländska och jag undrar hur jag kunde missa den första gången vi träffades, jag kan omöjligen ha varit så nervös att den gick förbi obemärkt. Associationerna flyger fritt inuti huvudet. Babben Larsson, Keno, Jäys morfar, Roadtrip, Jordgubbslandet med det blå nätet över.

Så slutar hon och Assistenten tar vid och jag har aldrig riktigt hajjat det där med Stockholmska, vad Stockholmska är. Jag vet vad Liiiidingööö dialekten är och när folk beskriver Stockholmska är det någonting som liknar det som kommer ur deras munnar. Sen säger de att man hör att jag kommer från Stockholm och det går en ilning i mitt innersta. Låter jag så? Jag hoppas innerligt att det inte är så för det jag förknippar med Stockholmska låter överlägset, nästan som om vart enda ord har en underton av hånskratt. Det är det där upptight, "pinne i anus" som vi använde flitigt några år för att på ett bildligt och mycket tydligt sätt förklara stela människor.

Vidare in i tisdagskvällen kommer en norrlänning in i bilden, hon låter som uttrycket "lugn som en filbunke" tillsammans med "kolugn" och pratar om lugn och ingen stress och allt är rätt och att vara sig själv och sluta pressa och stoppar in en snus som jag undrar vad det är i.

Världens bästa hälsningsreplik.

"Vet du?! En morgon vaknade jag av att en APA hoppade upp och ner i min säng!"

Hon tittar storögt upp på mig medan vi krånglar oss in genom ytterdörren, hon med sin rosa overall och jag med mina lånade täckbyxor. Det är det första hon säger till mig, första gången hon ser mig över huvud taget. Jag tänker att kanske skulle världen vara en lite bättre plats om vi började hälsa så på varandra istället och funderar över vad som skulle hända om man började. Hon fortsätter babbla in i kapprummet, av med vantarna och ur skorna och upp för trappan där hon börjar dansa istället.

Hennes namn är ett från min barndom, som jag inte kan placera men förknippar med katter och galet rött hår. Jag skrattar och tänker att namnet passar henne, där hon babblar på och pussar på de som gör sig illa, sjunger och ivrigt ska fram och titta i den magiska boxen, hoppandes av förväntning.

Att bygga en fristad.

Långsamt vänjer jag mig vid ensamboende livet. Det märkliga ventilsurret i nattmörkret och dova ljud, dämpade av väggarna, som berättar om livet på andra sidan. Gurglandet i vattenledningarna när någon annan spolar i kranarna och ekot av porten när människor kommer och går. Rösten när jag nynnar för mig själv och knarret de gamla furuplankorna ger ifrån sig när jag rör mig över dem.

Och i de nya ljuden börjar det växa fram ett lugn, en harmoni, sa Ängeln Från Norges Gränsland första gången hon steg innanför ytterdörren, och runt den bygger jag min egna lilla fristad där den starkaste rutinen är en jag och Tuss skapat tillsammans; varsitt täcke att mysa under i varsin del av soffan, jag det röda, hon det gula, jag i den bortre änden, hon i den närmre, oavsett om vi äter, pratar, dricker te, lyssnar på musik eller tittar på teve. Det är det vi gör bäst jag och Tuss, skapar saker som är våra, tillsammans, där jag är jag och hon är hon, och jag har mitt och hon har sitt. Jag och Tuss skulle bli utmärkta livspartners, utom på sexplanet.

"Are they saying goodbye or is it just like before, could it be that I made him love her more?"

Jag åker buss genom morgonen. Den tredje bussen på det nya dygnet. Stockholm på andra sidan vattnet är fortfarande släckt utom DN skrapan som verkar kompensera resten av mörkret genom att ha vartenda lysrör tänt. Det ligger en dimma över staden. Den äter upp den översta delen på det stora bokstäverna och kyrktornen på de högsta höjderna.

Ytterligare en buss, en tågresa och en bilfärd längre norrut går vi en vinterpromenad i det råa landskapet där träden inte är riktigt gröna, snön inte riktigt vit, åkrarna inte riktigt gula och jorden inte riktigt brun, men där vinden viner över de öppna fälten och den istäckta sjön och dimman i alla fall måste vara grå för den suddar ut konturerna och lägger sig över färgerna.

Hemma i föräldrarnas soffa tar jag av mig strumporna som blivit blöta. Virar filten om axlarna och försöker tina, men känner mig nerkyld ända in i insidan, sveper en egen filt om fötterna och försöker framkalla en känsla som liknar lycka av att se hennes namn bredvid hennes, av att hon kanske hittat rätt, men känner mig lurad och trött ända in i själen och lite som huvudpersonen i Ane Bruns " Are they saying goodbye?"

The Universe Conspiracy

När jag står i lunchkön för att äta lunch med mamma berättar jag om drömmen jag hade. "Och så skulle vi leka en lek och alla skulle presentera sig och alla hette..." Min röst fortsätter berätta men mitt huvud stannar upp. Visst var det så. Jag kom inte ihåg det imorse, men alla jag drömde om hade samma namn, hennes namn. Mamma skrattar till, jag måste ha berättat klart och skrattet rycker tillbaka mig till lunchrastsmyllrande människor och det som så ofta kallas verkligheten.

I verkligheten har de inget laktosfritt, säger de, men de vet egentligen inte, jag har lärt mig läsa av det där. Man ser när människor vet vad de pratar om, tror sig veta vad de pratar om och inte har en jävla aning. Dessa är det senare aternativet. Så jag dricker en färskpressad juice och går sedan villigt med in på akademibokhandeln för att vara smakråd när det gäller att välja väggalmanacka till det nyrenoverade köket, eftersom jag älskar både bokhandlar och kalendrar, och mamma. I almanacksväljandet ringer det, och nej, det finns nog faktiskt ingenting som heter slumpen eller tillfällighet. Det finns en mening i allt.

Hennes röst får mig att tappa fattningen helt och min röst att lägga i tonläget "allt är bra trevlig" den som annars används på personer som jag inte vill släppa in under ytan. Jag tänker på hur hon brukade säga att jag lät när jag pratade med min mamma i telefonen, kanske är det lite så jag låter. Jag undrar om universum funkar så att hon kände att hon höll på att försvinna och självklart också över följdfrågan; har universum också bestämt att hon inte ska göra det?

"Näe, jag är bara jätteförvånad över att du ringer, jageee..."
"Vadå, trodde du att jag aldrig skulle höra av mig igen eller?"

Universum vs. Lady Soul 1-0, tackochlov.

När jag vaknade hade jag glömt bort ditt ansikte.

Jag drömde att kriget i Gaza var här. Jag hade åkt till andra sidan stan för att träffa prinsen som var en elvaårig pojke och min vän. Jag minns att vi satt i en danssal och skulle leka en lek där alla skulle presentera sig och sen gissa hos vem en av personerna skulle gömma någonting. Personen som skulle gömma någonting var Barndomsvännen till Lillebror när de gick på dagis. När turen kom till mig att gissa så gissade jag på att hon skulle gömma den hos mig och hon såg finurlig ut. Jag minns att alla tittade på mig som vem fan är du och känslan av att ja vem fan är jag som vågar säga någonting och tro att jag är någonting och ta plats. Och jag minns att jag skulle hem och vi (jag och prinsen) gick högt uppe på broar som inte var mer än en decimeter tjocka och gick längs med taken på husen och upp och ner som den värsta bergochdalbana och liknade stuprör, men där det märkligaste av allt var att han, medan vi gick där, sa; och här ska bron gå såhär och sen upp här och så ner och runt hörnan. Som om det var broar som inte byggts än som vi gick på.

Helt plötsligt rasade kriget vilt och alla vägar till Liljeholmen var avspärrade, jag skulle aldrig kunna ta mig till bussen. Istället blev jag visad till en trappa av sand som ledde ner under jorden. "Gå här, krot" sa han, han bröt på svenska och jag förstod inte. Tills jag kom ner för trappan, det låg pannlampor och lös på en hatthylla och i en stor kista låg en massa krut. Dynamit, fast färgglatt turkos.

När jag vaknade hade jag glömt bort ditt ansikte. Jag försökte få fatt i helheten av det innan det blåste iväg, men lyckades bara fånga lösryckta fragment. Färgen och längden på håret men inte frisyren. Ögonfärgen och ögonbrynen men inte formen på ögonen. Piercingen mellan näsan och överläppen men inte näsans form och inte läpparnas, men tänderna. Ögonen när de skrattar men inte leendet. Det fick mig att undra om jag alltid men omedvetet tänkt på dig det första jag gjort på morgonen som för att checka av att du fortfarande är där och om du håller på att försvinna?

Perversväggar & Misshandel på bottenvåningen.

Vi provade lyssna på radio ett tag vet jag. Det enda jag minns att jag hörde från de där högtalarna var Nickelbacks "Rockstar" om och om och om igen, tills vi gav upp och lät bli radion i ett och ett halvt år.

Här är det annorlunda, och jag har hamnat lite efter i tiden (ett tecken på det, som inte går att misstolka är när jag förtjust utropar "åh! Höj mamma, den här låten är så bra!" och hon svarar "ja! visst är den!") Då vet man, att man gått in i den där fasen när låten inte längre spelas frenetiskt på radion, men ändå tillräckligt- ja alldeles för ofta om man frågar de som lyssnar på radio och "vet vad som är inne" för de svarar med att sänka volymen, byta kanal och muttra; men för fan inte den här igen.

Jag är radion.

I min etta med lövtunna väggar som verkar vara utrustade med självtänkande filter för de verkar enbart släppa igenom, eventuellt även förstärka, ljudet av grannarna när de har sex i lägenheten ovanför, så mycket att någon i det lilla lägenhetshuset med mycket få lägenheter i, lagt en anonym (för i Sverige är man gärna anonym och pratar inte högt om sånnahär saker) lapp i brevinkastet om att sänka volymen. På sexet alltså. Eller stönandet antar jag. Ibland kan man även ibland höra sängkonversationerna, och jag hör aldrig några andra konversationer genom väggarna annars. Så slutsatsen måste ju vara den att väggarna är självtänkande väggar med sexfilter. Perversväggar helt enkelt.

Där i alla fall. Där spelar jag Amy McDonalds "This is the life" och Coldplays "Viva la vida" på repeat och högsta volym och tröstar mig med att jag i alla fall inte är lika gravt skadad som Kompis Kusin som utför samma misshandel fast på Britney Spears "Womanizer" och tänker att kanske kan jag använda det som svarsreplik om det dimper ner en anonym lapp i mitt brevinkast.

Den där soluppgångsklichén nivet.

Efter det obligatoriska kärrigstoppet och bara millimetrar ifrån att rulla in i trucken bakom som givetvis var tvungen att parkera sig i röven på mig i både snömodd och uppförsbacke samt några fantasifullt ihopsatta svordomsverser om både bilfan och truckförarjävlen, kliver jag ut ur bilen några minuter för tidig till frisören men alldeles perfekt i tid för soluppgången.

Jag förbannar mig själv en nanosekund för att jag inte tog kameran med mig, men det går inte att bevittna ett mirakel och svära samtidigt så jag slutar lika fort som jag började, vänder ansiktet mot det guldiga och kisar ut över snötäcket som ligger över isen, bryggorna som vattnet frusit fast runt, fåglarna, bänkarna. Det är en idyll och en klyscha, men som Ängeln Från Norges Gränsland sa när vi låg där under täcken långt in i natten; när en klyscha känns äkta så finns det liksom inga vackrare ord att säga än just klyschan. Och detta är äkta klyscha och bland det finaste som finns.

Kaffekokaren & Mark Levengood

Äntligen faller snön. Det är två år sen sist jag såg den falla och ligga kvar. Igår gick jag genom en isande kall stad efter att ha druckit rykande varmt te för att säga hej och nu är jag hemma till Mr.O. Möttes av en kram och ögon som undrade men läppar som inte vågade fråga.

Hemma igen, med stelfrusna tår för man får skylla sig själv när man går ut i converse mitt vinternorden, ringer Tuss och berättar uppjagat att hon kommer få kläder för tiotusentals kronor om året och att hon firat med att köpa en kaffekokare med filter och kaffe till sig själv men till min lägenhet. Jag blir varm inombords, för jag känner att vi känner samma sak, hon är lika välkommen i lägenheten som jag är, som inneboende, som back in the old days, som om vi börjar detta år precis som vi började det förra, med att bli roomies. Jag tänker på hur mycket jag avskydde henne för ett och ett halvt år sen när jag stod där i det nya landet och knappt kunde tro mina ögon när jag såg hennes efternamn på min ytterdörr och hur mycket jag älskar henne nu. Livet är som vackrast när det inte blir som man tänkt sig för endast då blir det precis som det var meningen att det skulle bli.

När morgonen kommer sitter jag framför nyhetsmorgon och lyssnar på Mark Levengood när han läser ur sin senaste bok, ett avsnitt om Carolina Gynnings sillikonbröst och jag skrattar högt åt illustrationen han visar upp samtidigt som jag tänker att det inte är många människor som har förmågan att framföra en vänlig ironi. Han besitter den, och för den egenskapen, samt hur öppen och varm han framstår där genom strålningen älskar jag honom där och då och bestämmer mig för att han har lyckats sälja mig boken, jag vill läsa den.

Fram tills att det händer avslutar jag en av de vackraste böcker jag någonsin läst och säger varma ord om den till alla jag kan påverka följt av LÄS DEN! Samtidigt som jag väljer att citera en del av den som inte alls beskriver stämningen i boken för den är fylld av kärlek, men eftersom jag är en sucker av stora mått på ord som förtrollar oavsett om de så handlar om raggsockor så väljer jag givetvis en sån del. Man kan sälja vad som helst till mig i ord.

"Mitt ego är en lurig jävel. Sminkat bakom verbal ödmjukhet väser det fram sin självcentrering. Min medvetenhet om egot kan mitt ego använda för att låtsas att det inte längre finns. Men det finns. Den jävlen."

(Ur Bob Hanssons "Kärlek, hur fan gör man?")

"'Cause your presence still lingers here and it won't leave me alone"

Dagen efter den dagen där det som inte skulle hända hände och hon som inte skulle hinna med tåget som gick till andra sidan nyårsafton fick konduktören att dra i nödbromsen i sista sekund så hon kunde smyga sig på och med ändå, sitter vi i den adressändrade lägenheten som jag var tvungen att radera hennes namn ur, på golvet, konstnärssjälar som vi är.

Den f.d Pundaren som beter sig märkligare än vanligt, då han plötsligt beter sig mer som en genomsnittlig "normal" människa och Ängeln Från Norges Gränsland ligger i en liten hög och kramas, jag sitter och undrar hur det blev så att jag inte har någon att kramas med när telefonen ringer. Jag vet redan innan att det är hon.

Han svarar, reser sig från golvet och går ut i hallen som är en del av rummet vi sitter i så vilken skillnad gör det? Ja han slipper ju ha mina roade blickar på sig, för det går inte göra annat än skratta, rått, kallt, ironiskt, överlägset. Hon vill träffas, han säger att han är där han är och bjuder inte in henne hon frågar inte om hon kan komma och det är uppenbart att de pratat tidigare, att det som var så hux-flux inte är något annat än ytterligare en planerad lögn. Fuck you.

Skrattet ekar ironiskt nog vidare in i Lördagen då jag inser att hon är skyldig mig pengar, för mycket för att skita i och att det nu är tredje dagen som vi klampar in i varandras liv trots att vi vänt ryggen till och gått åt motsatta håll. Men det känns bra att jag är den som brakar in i hennes liv denna gång och inte hon i mitt och det känns ännu bättre att jag gör det med ett hej, kommatecken, kontonummer, belopp, punkt.

Tolv timmar och tjugotvåminuter.

Jag skulle inte ens säga att jag hade bestämt mig för att inte berätta att jag bestämt mig för att inte prata om henne. För redan det hade varit att prata om henne och jag var ganska säker på att jag inte ville börja mitt nya år med henne i det. Jag ringde inte på nyår, skrev inga SMS.
Fick inga samtal, inga SMS.

Istället åt jag hemlagad pizza och sojaglass direkt ur förpackningen med en vacker vän, åkte på en fest som hölls i en centralt belägen lägenhet och innehöll den sorgligaste julgran av plast jag någonsin sett och människor som alla hade någonting gemensamt med de andra. Ett gammalt sommarjobb. Min gemensamhetsfaktor var på minus fem men det var okej för jag insåg att jag var jävligt okej med att inte passa in på en plats där jag inte ville passa in och känslan av att jag är den jag vill vara gjorde mig lugn, tillfreds.

Men så kom nyårsdagens morgon, fortfarande utan både samtal och SMS. Och det är nästan som ett patetiskt manus till en amerikansk romantisk komedi. Jag lämnar livet i exil och flyttar hem igen. Avslutar min utbildning och hoppar på ett jobb inom någonting helt annat. Börjar köra grejer och flytta in i den nya lägenheten på det givna datumet nollett nollett. Bryter mitt kaos till odefinierade förhållande och går in i det nya som bara jag. Adressändrar. Och smack! Tolv timmar och tjugotvå minuter in i det nya året. Det är visst någon som använde min dator till att adressändra med i höstas. Där är vart enda fält hon. Namn, adress, personnummer- till och med de fyra sista siffrorna, e-mail, telefonnummer. Och det är bara att börja klicka i varje fält, ett i taget och radera bokstäverna en i taget.