"'Cause your presence still lingers here and it won't leave me alone"

Dagen efter den dagen där det som inte skulle hända hände och hon som inte skulle hinna med tåget som gick till andra sidan nyårsafton fick konduktören att dra i nödbromsen i sista sekund så hon kunde smyga sig på och med ändå, sitter vi i den adressändrade lägenheten som jag var tvungen att radera hennes namn ur, på golvet, konstnärssjälar som vi är.

Den f.d Pundaren som beter sig märkligare än vanligt, då han plötsligt beter sig mer som en genomsnittlig "normal" människa och Ängeln Från Norges Gränsland ligger i en liten hög och kramas, jag sitter och undrar hur det blev så att jag inte har någon att kramas med när telefonen ringer. Jag vet redan innan att det är hon.

Han svarar, reser sig från golvet och går ut i hallen som är en del av rummet vi sitter i så vilken skillnad gör det? Ja han slipper ju ha mina roade blickar på sig, för det går inte göra annat än skratta, rått, kallt, ironiskt, överlägset. Hon vill träffas, han säger att han är där han är och bjuder inte in henne hon frågar inte om hon kan komma och det är uppenbart att de pratat tidigare, att det som var så hux-flux inte är något annat än ytterligare en planerad lögn. Fuck you.

Skrattet ekar ironiskt nog vidare in i Lördagen då jag inser att hon är skyldig mig pengar, för mycket för att skita i och att det nu är tredje dagen som vi klampar in i varandras liv trots att vi vänt ryggen till och gått åt motsatta håll. Men det känns bra att jag är den som brakar in i hennes liv denna gång och inte hon i mitt och det känns ännu bättre att jag gör det med ett hej, kommatecken, kontonummer, belopp, punkt.