Islossning.

Vi har samma humor. Samma lugn.
Samma livsfilosofi. Samma värderingar.
Samma kreativitet fast åt olika håll.
Samma intressen. Samma öppenhet.

Jag undrar hur i helvete det kom sig
att vi som känner oss så nära inte kom närmre.
Varför jag inte såg det när det fanns där framför mig.
Varför vi helt plötsligt under en hemmafest kom närmre för en sekund och
varför vi höll handen när vi gick hem genom Sydeuropa
men ännu mer varför slutade vi?
Varför jag inte fortsatte att följa efter
det där pirret som tog mig tillbaka till lågstadiet då hålla handen var det bästa som fanns och det inte behövde komma någonting efter.

Dagen efter frågade hon om vi inte kunde hålla handen igen.
Energin blev underlig och händerna passade helt plötsligt inte ihop
vi höll aldrig handen igen.
Istället började jag hålla handen med någon annan.
Någon som
om jag ska vara ärlig, det inte pirrade om.
Någon som
om jag ska vara ärlig, aldrig blev förälskad i.
Någon som
om jag ska vara ärlig, älskade och hade glimtar av den typen av kärlek med men...

Det roliga i situationen är att vi båda
som svävade fram där på nattgatorna med fingrarna ihoptrasslade
blev intresserade av henne istället och gick olika vägar
en av oss med henne och en utan
men kom till samma mål.
"Vet du, nu känns det nästan löjligt att jag trodde att jag var kär i henne".
Och när jag sitter framför skärmen och stirrar på orden
som liknar Cornelis Wreesviks
"Bara jag får ha mitt ansikte kvar, dolt i min älsklings hår"
känner jag precis samma sak.

Utanför bussfönstret bryter sig isflaken loss från varandra
vi står på varsin sida av sprickan som uppstår.
Vattnet under broarna börjar röra på sig.
För nya flak samman
låter andra glida isär
låter oss glida isär
tappar kontrollen och lämnar vissa åt att krocka med varandra.
På ett tredje står du
Kanske krockar vi någon dag igen
Kanske fryser det på just den natten så mycket att isflaken vi står på flätas ihop som våra händer så vi kan dela ett större flak.