Mumintrollet & teve-kärringen.

När jag går ut genom portuppgången, mot en himmel som börjar gå mot lila istället för svart och stjärnlös istället för stjärnklar, tänker jag att mardrömmen jag hade om nycklarna kanske inte var en sanndröm i bemärkelsen att någon skulle komma in och strypa mig men en varning om att jag skulle komma att tappa bort mina nycklar. Många timmar senare, med huvudvärk och motstånd i kroppen kliver jag in i omklädningsrummet.

Hon: "Hej!" Hon låter uppriktigt glad över att se mig.
Jag: "Hej!" Och undrar lite hur folk verkar känna igen mig så mycket.
Hon: "Vet du, jag såg en grupp barn idag och tänkte att det kanske var du för jag bor ju där i närheten så jag försökte titta om jag såg dig men det gjorde jag inte!" Hon är sprudlande glad, jag är ett frågetecken inombords.
Min röst: "Jaha! Nej, vi är mest på gården med barnen eftersom de är så små."
Mina tankar: "Vem är detta? Har vi någonsin pratat? Hur vet hon vart jag jobbar och med vad? Vad hade hon tänkt göra om hon sett mig? Vet hon ens vad jag heter? Borde jag veta vad hon heter? Nåväl, antar att det är smidigast att fortsätta konverstationen här med ett mycket smidigt ämnesbyte.

Vi pratar om hennes jobb, vart hon som heter samma sak som hon som var Höna Pöna och ser lika dan ut kommer ifrån (Inte som Höna Pöna alltså utan hon som spelar Höna Pöna). Hon pratar som mumintrollen eller Mark Levengood, men på ett bra sätt. Det är inte många som lyckas med det i mina öron, men detta är behagliga mumintoner. Uppe i soffan erbjuder hon öppet en plats bredvid och motståndet lossnar något medan jag funderar över vad sjutton som hände.

Hemma i postfacket har jag fått ännu mer reklam och erbjudanden, bonusar och rabatter och jag antar att min flyttanmälan gått in för helt plötsligt vill alla önska mig välkommen, men helst bara om jag kommer och handlar hos dem. Fuck you era massproducerande storkedjor tänker jag och slänger den vidriga oxpytten för 10 kr i pappersinsamlingen medan jag undrar hur lite oxe det måste vara i den för att få kallas pytt och gissar på under 1 %. Strax efter ringer telefonen.

"Ja hej jag ringer från Radio och Teve tjänsten DU KANSKE HAR HÖRT OM OSS?" Det var definitivt inte en fråga, det hör ju vemsomhelst. Men jag kopplar över huvud taget inte, klockan är halv nio en onsdagskväll och jag har haft en intensiv dag. Efter några mer ledande frågor och en växande irritation i andra änden slår det mig. Den förbannade teve-licensen. Fan också. Jag kapitulerar. Skicka en räkning då era jävlar, men kan ni inte bara ta bort kanalerna för de behöver jag faktiskt inte och måste man anmäla att man har en teve om man inte har kanaler och bara använder DVDn? Det lockar att vara så jävlig, men jag vågar inte utmana ödet. Inte idag. Istället lägger jag på och tänker på övervakningskamerorna vid trängselskattsgränsen. På storebror. På Banksy och flickan som vattnar en blomma som är en övervakningskamera. Så känner jag mig.

Men när jag sitter här är det egentligen bara mumintrollet och känslan hon efterlämnade som jagar bort tevekärringen och storebror och reklamen och det slår mig först nu att delar av nattens drömmar redan har återkommit i verkligheten.