Affärslunch, i dubbel bemärkelse.

Jag ser att hon tittar på mig. Värderar. Hur hundra etiketter flyger genom hennes huvud. Jag ser att hon inte ser att jag ser för det är inte mina ögon hon letar efter utan någonting annat. Ett svar. En kategori. Någonstans att placera mig så hon kan inbilla sig att hon är trygg när hon vet vem jag är. Jag ser att Journalisten tittar också och inser att de sagt någonting innan som jag varken hört eller sett. Allt detta i ögonvrån eftersom jag tittar ner i mobilen och uppfattar en viskning, som inte är så diskret i det tomma klassrummet. "Ja, ser ut som en docka liksom" och en viftning med handen som förklarar att det är ansiktet hon menar. Och håret, givetvis är det håret. Änglahåret, dockhåret. Jag tar det som en komplimang, det brukar vara menat så.

Någon timma senare får jag skjuts hem. Av Journalisten som jag såväl känner igen, mest för att hon liknar Tok-Karlsson, 50 år, man. Samma ögon, färger, näsa, mun. Ja när jag sneglar riktigt intensivt är det verkligen slående likt, som en kvinnlig version av Tok-Karlsson. Jag skrattar till över minnet hur jag sprang på honom ute på en konferensanläggning för några år sen, den mest otänkbara plats för mig att befinna mig på, vilket bekräftades av det stressade ansiktsuttrycket bakom molnet av illaluktande eau de cologne och rösten som inte hittade sitt normala läge när den försökte uttala det som kändes som årets största lögn; Jaeeeh jag är på affärslunch. Pekar på kvinnan. Efteråt, när jag samlat mig efter det märkliga sammanträffandet ler jag åt ordet affärslunch och tänker att helt lögnaktigt var det ju ändå inte.