Blåste upp en späckhuggare och hängde i taket.

Tillslut blev dimman så tung att den sjönk ända ner till kullerstenarna i Gamla Stan. Jag vände mig om för att se längs gränden mot storkyrkan och såg en levande spökstad, som någonting Lars Winnerbäck sjunger om. När måndagsmorgonen komorkade luften inte längre bära dimman och tappade den i marken där den föll som regn.

Pratkvarnen föll pladask i en vattenpöl och såg ingen anledning att gå upp ur den. Och sanden var ju mjuk och sådär lagom blöt att den fastnade precis överallt. Vilket var kul. Väl inomhus badade vi i havet med fiskarna och hajarna, som ligger mellan bordet och scenen/byggarbetsplatsen och åkte pulka över träparketten. Blåste upp en Späckhuggare och hängde upp den i taket.