Tolv timmar och tjugotvåminuter.

Jag skulle inte ens säga att jag hade bestämt mig för att inte berätta att jag bestämt mig för att inte prata om henne. För redan det hade varit att prata om henne och jag var ganska säker på att jag inte ville börja mitt nya år med henne i det. Jag ringde inte på nyår, skrev inga SMS.
Fick inga samtal, inga SMS.

Istället åt jag hemlagad pizza och sojaglass direkt ur förpackningen med en vacker vän, åkte på en fest som hölls i en centralt belägen lägenhet och innehöll den sorgligaste julgran av plast jag någonsin sett och människor som alla hade någonting gemensamt med de andra. Ett gammalt sommarjobb. Min gemensamhetsfaktor var på minus fem men det var okej för jag insåg att jag var jävligt okej med att inte passa in på en plats där jag inte ville passa in och känslan av att jag är den jag vill vara gjorde mig lugn, tillfreds.

Men så kom nyårsdagens morgon, fortfarande utan både samtal och SMS. Och det är nästan som ett patetiskt manus till en amerikansk romantisk komedi. Jag lämnar livet i exil och flyttar hem igen. Avslutar min utbildning och hoppar på ett jobb inom någonting helt annat. Börjar köra grejer och flytta in i den nya lägenheten på det givna datumet nollett nollett. Bryter mitt kaos till odefinierade förhållande och går in i det nya som bara jag. Adressändrar. Och smack! Tolv timmar och tjugotvå minuter in i det nya året. Det är visst någon som använde min dator till att adressändra med i höstas. Där är vart enda fält hon. Namn, adress, personnummer- till och med de fyra sista siffrorna, e-mail, telefonnummer. Och det är bara att börja klicka i varje fält, ett i taget och radera bokstäverna en i taget.