Dialekt dag.

Hon pratar en kraftig gotländska och jag undrar hur jag kunde missa den första gången vi träffades, jag kan omöjligen ha varit så nervös att den gick förbi obemärkt. Associationerna flyger fritt inuti huvudet. Babben Larsson, Keno, Jäys morfar, Roadtrip, Jordgubbslandet med det blå nätet över.

Så slutar hon och Assistenten tar vid och jag har aldrig riktigt hajjat det där med Stockholmska, vad Stockholmska är. Jag vet vad Liiiidingööö dialekten är och när folk beskriver Stockholmska är det någonting som liknar det som kommer ur deras munnar. Sen säger de att man hör att jag kommer från Stockholm och det går en ilning i mitt innersta. Låter jag så? Jag hoppas innerligt att det inte är så för det jag förknippar med Stockholmska låter överlägset, nästan som om vart enda ord har en underton av hånskratt. Det är det där upptight, "pinne i anus" som vi använde flitigt några år för att på ett bildligt och mycket tydligt sätt förklara stela människor.

Vidare in i tisdagskvällen kommer en norrlänning in i bilden, hon låter som uttrycket "lugn som en filbunke" tillsammans med "kolugn" och pratar om lugn och ingen stress och allt är rätt och att vara sig själv och sluta pressa och stoppar in en snus som jag undrar vad det är i.