"He draws the curtains aside, unfolding the first morning light"

När jag gick längs vattnet i den tidiga morgonen som såg ut som natt, hade stjärnorna inte gått och lagt sig ännu utan blinkade fortfarande från en kolsvart himmel och månen var uppe i flera timmar till och försvann först när vi alla gungat klart och gick in för förmiddagsfrukt. Ändå var det någonting i energin där under morgontimmarna som berättade att det var just morgon och inte natt, jag tror att det var någonting i luften, en början på någonting nytt.

Kanske var det nya att jag slutat misshandla Coldplays "Viva la lida" och Amy McDonalds " This is the life" och hittat årets tredje låt att spela på repeat, Ane Bruns "Changing of the seasons", där jag förtrollas av ordet disenchanted varje gång hon sjunger det. Kanske var det Anarkisten som pratade tre språk men inte verkade vilja förstå mitt, eller den nya läraren, eller de sju nya SMS:en, eller tjugoen nya meddelandena, den nya papperskorgen på toaletten eller de nya växterna i fönstret, den nya parfymen eller det nya torkstället. Jag vet inte.

Men när jag kom gående hem igen gapade mina fönster inte tomma som svarta hål i rymden utan sken av varmt ljus och någonting välbekant, min familj, mammas bullar, pappas kladdkaka, småsyskonen och nyheterna på teve.