Kaffekokaren & Mark Levengood

Äntligen faller snön. Det är två år sen sist jag såg den falla och ligga kvar. Igår gick jag genom en isande kall stad efter att ha druckit rykande varmt te för att säga hej och nu är jag hemma till Mr.O. Möttes av en kram och ögon som undrade men läppar som inte vågade fråga.

Hemma igen, med stelfrusna tår för man får skylla sig själv när man går ut i converse mitt vinternorden, ringer Tuss och berättar uppjagat att hon kommer få kläder för tiotusentals kronor om året och att hon firat med att köpa en kaffekokare med filter och kaffe till sig själv men till min lägenhet. Jag blir varm inombords, för jag känner att vi känner samma sak, hon är lika välkommen i lägenheten som jag är, som inneboende, som back in the old days, som om vi börjar detta år precis som vi började det förra, med att bli roomies. Jag tänker på hur mycket jag avskydde henne för ett och ett halvt år sen när jag stod där i det nya landet och knappt kunde tro mina ögon när jag såg hennes efternamn på min ytterdörr och hur mycket jag älskar henne nu. Livet är som vackrast när det inte blir som man tänkt sig för endast då blir det precis som det var meningen att det skulle bli.

När morgonen kommer sitter jag framför nyhetsmorgon och lyssnar på Mark Levengood när han läser ur sin senaste bok, ett avsnitt om Carolina Gynnings sillikonbröst och jag skrattar högt åt illustrationen han visar upp samtidigt som jag tänker att det inte är många människor som har förmågan att framföra en vänlig ironi. Han besitter den, och för den egenskapen, samt hur öppen och varm han framstår där genom strålningen älskar jag honom där och då och bestämmer mig för att han har lyckats sälja mig boken, jag vill läsa den.

Fram tills att det händer avslutar jag en av de vackraste böcker jag någonsin läst och säger varma ord om den till alla jag kan påverka följt av LÄS DEN! Samtidigt som jag väljer att citera en del av den som inte alls beskriver stämningen i boken för den är fylld av kärlek, men eftersom jag är en sucker av stora mått på ord som förtrollar oavsett om de så handlar om raggsockor så väljer jag givetvis en sån del. Man kan sälja vad som helst till mig i ord.

"Mitt ego är en lurig jävel. Sminkat bakom verbal ödmjukhet väser det fram sin självcentrering. Min medvetenhet om egot kan mitt ego använda för att låtsas att det inte längre finns. Men det finns. Den jävlen."

(Ur Bob Hanssons "Kärlek, hur fan gör man?")