Den där soluppgångsklichén nivet.

Efter det obligatoriska kärrigstoppet och bara millimetrar ifrån att rulla in i trucken bakom som givetvis var tvungen att parkera sig i röven på mig i både snömodd och uppförsbacke samt några fantasifullt ihopsatta svordomsverser om både bilfan och truckförarjävlen, kliver jag ut ur bilen några minuter för tidig till frisören men alldeles perfekt i tid för soluppgången.

Jag förbannar mig själv en nanosekund för att jag inte tog kameran med mig, men det går inte att bevittna ett mirakel och svära samtidigt så jag slutar lika fort som jag började, vänder ansiktet mot det guldiga och kisar ut över snötäcket som ligger över isen, bryggorna som vattnet frusit fast runt, fåglarna, bänkarna. Det är en idyll och en klyscha, men som Ängeln Från Norges Gränsland sa när vi låg där under täcken långt in i natten; när en klyscha känns äkta så finns det liksom inga vackrare ord att säga än just klyschan. Och detta är äkta klyscha och bland det finaste som finns.