"Your grand dad left home for the circus. He was young just like me, with hope to explore. He married a girl in Virginia. She could swing the trapeze; they could sleep on the floor."
Jag berättar för Den Gamla Gymnasten om min dröm, för min mamma sa alltid när jag var mindre att man skulle berätta sina mardrömmar annars kanske de blev sanna. Än idag tar jag inga risker. Hon berättar om en sanndröm hon haft. Sen får jag skjuts hem, svävar ner för den isiga backen och in genom porten, det har varit en magisk kväll. Utanför ytterdörren hittar jag inte mina hemmanycklar, de är borta, och Tisdagskvällen är inte så jävla magisk längre. Gubben Hyresvärd har en extranyckel som jag får låna, men vad hjälper det med nattens mardröm i huvudet och nu en nyckel som faktiskt är ute på vift, samt en vän som pratar om sanndrömmar?
Smått hysterisk ringer jag till pappa och till Den Gamla Gymnasten. Hon säger att hon hörde nycklar falla under stolarna där vi satt och böjde sig ner för att titta men inte såg någonting. Men telefonväxeln har stängt för 22.00 räknas inte som kontorstid och jag tänker inte sova ensam hemma med en potentiell mardrömsman med tillgång till mina hemmanycklar på fri fot. Även om mamma säger att jag kan ju ställa en stol under handtaget, som om livet vore någon satans film. Nej i verkliga livet blir man strypt i sömnen, det är bara i filmerna som den jagade rusar för livet och mördaren går. I verkligheten rusar mördaren fram och jag sitter paralyserad av skräck i sängen och har inte rört mig en millimeter. Så om du frågar mig ifall jag tänker släcka ner, krypa in under täcket och be till gud att överleva natten är mitt svar nej. Så mycket tillit till de högre makterna har jag inte ännu. Inte så mycket dödsönskan heller för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar