Biblen = bok av underverk?

"/.../ Regnbågar och skit vill ni inte veta av.
Eller fågelsång. Åt helvete med fågelsång!
Lyckliga slut är inte er stil. Ni vet att ni inte förtjänar dem. Ni kan omöjligt lita på en människa som lovar er ett lyckligt slut. Skulle en präst försöka tala er till rätta, påstå att det finns en gud som älskar er, skulle ni avsäga er denna gud. Inte för att ni har svårt att tro på denna gud. Inte alls därför. Utan för att om det finns en gud som verkligen älskar er, så är denna gud banal och befängd och ut på helt fel slags hala is. Rätta mig om jag har fel. Men visst läser ni oftare en kvällstidning än en bibel. Läser om våld, har och misär hellre än Jesusar och underverk. Inte sant?"

(ur Bob Hanssons "Gunnar")

Jag börjar läsa med entusiasm, kommer till citatet och skrattar till. Skrattar för jag tänker på alla andra som läst som skrattat åt ironin och tyckt att han träffat rätt. Inte för att han inte har gjort det, sannerligen har han tragiskt nog en poäng. men jag skrattar ändå åt dem som skrattar åt ironin. Skrattar åt den befängda idén "bibeln = bok av underverk". Det är boktokerier i allra högsta grad.

The Bucket List part two

Lära mig spela aukustisk gitarr. Hoppa i en hoppborg. Och på en enorm hoppkudde. Och hoppa i en säng och från en klippa ner i havet och på en enorm studsmatta och hoppa av glädje och hoppas.

Sitta på hästryggen igen och galoppera fram över stubbåkrarna. Se min lillasyster i balklänning och när hon tar studenten. Bevittna ett brölopp och en förändring i världen till det bättre.

Volontärarbeta utomlands och jobba med utsatta människor. Odla egna grönsaker och bo på en gård. Öppna en yogastudio och göra människor hela. Detoxa. Hjälpa freden och engagera mig ännu mer i kvinnofrågor. Bli en eldsjäl.

Nu är det vår. Det har alkisarna och a-lagarna berättat i sina spyor.

Knoppar på buskarna och solsken i ögonen. Vattendroppar från tö och dryga två dagar till Mars månad. Vårtecken i allra högsta grad, men man kan aldrig vara helt säker innan a-lagarna, alkisarna, de hemlösa, tandlösa, rastlösa, rotlösa, har intagit parkerna igen. Då vet man. Och om de står och kräks och om kräket är rött och om, när man frågar om det finns någonting man kan göra får svaret "Far åt helvete! Eller.. vänta, haru en krona eller två?" Då vet man. Att våren är här för att stanna, för då har det firats extra mycket, lite för mycket för att vara så tidigt på säsongen.

Nu är det vår. Och den är här för att stanna. Och jag tänker att du är lite som is och att det är läge för dig att smälta undan och flyta vidare nu. Hettas upp av solen och övergå i ånga, sväva ut i luften, ja kanske flytta utomlands. För jag känner mig lite som Gandalf The Grey.

"I release you from the spell!" Skriker jag klart och tydligt till isen och viftar med mina spiritfingers. Inte ett skit händer.
"Hahahahaha! You have no power here Gandalf The Grey!" Istället skrattar den mig rakt i ansiktet och jag står kvar, långnäsad och bortgjord med isen kvar.

The bucket list.

Morra och visa tänderna. Springa benen av mig och slå armarna av mig i sånna där enorma boxningshandskar. Skrika djuriskt i någons ansikte. Brottas i en sumobrottar utstyrsel. Sitta med ansiktet vänt mot den första vårsolen, kanske somna mot altanväggen. Leta vårtecken. Göra egna påskägg och fylla dem med delicatobollar. Bada i havet och torka på klipporna. Lämna kroppsavtryck i handduken. Gå barfota ut på gräset och hänga tvätten på tvättstället bredvid plommonträdet. Segla så djupt att om man sitter på kanten så försvinner hela underbenen ner i havet. Resa till Thailand och yoga. Och Indien. Och New York. Backpacka på Nya Zeeland och plocka frukt i utbyte mot sovplats. Vågsurfa, hoppa fallskärm, åka berg och dal bana, skraffa barn, jobba med ungdomar, klappa en tiger.

Hälsa på det förslutna och dricka choklad med apelsinsmak. Sitta på Hippiens balkong till långt över midnatt, vakna upp tillsammans med en kärlek. Donera pengar och volontärarbeta, hjälpa de krigsdrabbade. Skratta tills jag gråter och gråta tills jag skrattar. Bygga en koja och lyssna på regnet. Springa naken under ett sommarregn. Bada när det regnar och bada naken och bada med kläderna på och bada i en isvak. Delta i ett silent retreat.

Måla grafitti. Raka av mitt hår och gör fler piercings och tatueringar. Skapa fotokonst. Och konst på mina väggar, andras väggar, canvas, hud och i ord. Demonstrera för någonting viktigt. Åka på festival och sova i ett lerigt tält som luktar öl. Stå på konsert och lukta svett.

Konstnären som aldrig jobbade med det hon ville.

Konstnären som aldrig jobbade med det hon ville är labil efter rättegångar och terapisamtal, barnskrik och rehab, ekonomiska redovisningar och skyddstillsyn, låsbyten och blåmärken. "Hon ser ut som jag gjorde precis innan jag kraschade" påpekar latinamerikanen glatt. Kanske vore det en ganska konstruktiv lösning tänker jag men kniper käft för det är inte min diskussion att ta.

Istället går jag hem till mitt, köper ingredienser till semlor och lyssnar på fulradio. Dammsuger, fortsätter att måla mina tavlor och ser hur mörkret faller utanför fönsterrutorna.

"And I wanna let you know how much you changed my life."

Tuss säger att det är skit samma vad man gör, man glömmer ändå inte den man sist kärade ner sig i förns nästa kärlek kommer och jag hatar henne för att hon talar sanning.

Och jag hör att du är innanför gränserna igen och tänker på hur du alltid sa att en dag ska jag allt göra en liten aktivist av dig och jag skrattar och tänker att om du bara visste. You'd be proud of me.

Feministaktivist.

Snöstormen som utlovades har sopat igen spåren av vår och täckt staden i snö igen. Inne i föreläsningssalarna stormar frågorna runt i huvudet lika vilt som snön yr utanför fönstren. Vad är en man? En kvinna? En individ? Alla nyanser? Är det viktigt? Är definitionerna viktiga? Hur ser samhället på våldtäkt? Männen? Kvinnorna? Nyanserna? Hur stärker man utan att säga att det är någonting som är svagt? Hur uppfostrar man sina barn? Hur påverkar religionen? Hur försvarar man sig? Vilka känslor väcks? Vem är snyggingen som pratar?

Vid NK spelar gatumusikanter gammal jazz och jag tänker att jag är i trettiotalets skor med rundad tå, kappa och klockad klänning. Skeppsholmen har börjat fyllas med turister och på Östermalm har man hängt plakat ut genom fönstret. "Stockholm säljer ut våra barn" skriker de i neonfärger. Jag vet inte vad det betyder men fotar dem ändå.

Hatten av och stående ovationer, ja herrejävlar!

Det står en jesuspredikant på medborgarplatsen och skriker ut sin frälsning i en mikrofon. Inte en jävel hör på. På radion varnar man för snöstorm och trafikkaos men över hustalken avtecknar sig de första fiskmåsarna mot det himmelsblå.

Senare, när alla artighetsfraser utbytts och alla obligatoriska kärringgnäll har gåtts igenom vandrar jag igenom ett Stockholm som skymmer. Ser takåsarna suddas ut i konturerna i takt med att himlen mörknar. Ser hur neonljusen blir starkare. En skåning stannar och frågar vart globen är och ursäktar sig med att han inte kommer ifrån staden. Jag tänker att det var överflödig information för skånskan går inte att ta miste på för Stockholmska och pekar rakt på den lysande lila bollen som upptar hela horisonten i slutet av Götgatan och vandrar vidare. In på en indisk restaurang och gatan ner, till paradiset, mardrömmen? Till Bounce Caution! Och vet ni, det finns inga ord för hur rysligt bra det är! Så grymt att jag vägrar säga någonting för att förstöra euforin, hysterin, klaustrofobin, den enorma lyckan av att få leva i en tid då jag kan se sådana dansare live. Det är inte varje människa som har lyckan att leva just då det inträffar, för gudarna ska veta att det gör det fanimej inte ofta på detta sätt.

Så jag skrattade åt dina enorma solglasögon i nordanvinden.

Jag pratar med Tuss som har svårt att släppa taget och som i telefonluren säger att hon måste nog låta det ta sin tid. Jag tänker på mig själv och börjar gapskratta då jag kommer ihåg morgonens promenad över, ja, bron och den vidriga Nordanvinden som försökte ta med sig mina öron i flykten genom att frysa dem så kalla att de nästan trillade av och blåste med. Det var först då jag samlade mig efter nattens dröm och först då jag skrattade åt den och såg hur jävla förvirrad den lämnade mig för jag såg inte ens att det var någonting att skratta åt i morse när jag vaknade.

Den handlade om dig. Och om mig som skulle hälsa på i ditt land och du visste om det och hade förberett någon sorts dans i ett par enorma solglasögon som var bruna. Och det var menat som ett skämt och jag skrattade där jag satt i publiken och slängde en slängkyss och du såg så sinnessjukt rolig ut. Det skrattade jag åt först timmar senare, varmt och med kärlek, för det är i slutändan det enda jag behållit av dig. Jag vet att jag tog en massa med mig och jag vet nu, och vill gärna berätta det för dig, att jag tog bara det fina med mig och det är så du stannar här hos mig.

Det stora vardagshjulet rullar vidare.

Vardagen liksom rullar av sig självt, som ett stort hjul som satts i rullning och istället för att försöka hoppa ur eller springa åt andra hållet har jag börjat rulla med och verkar även luta åt rätt håll i svängarna. Är närvarande vid släktmiddagar, ja jag tar gärna en tårtbit till, nej jag håller inte med dig (din bittra sate). Besöker tandläkaren för första gången sen jag behövde börja betala och får veta att jag får nog aldrig några hål, mina tänder är nog inte sånna som det går hål och och tack om du vill kan du komma på återbesök om tre år och tack själv. Sover i andra sängar i mina egna och ser soluppgångarna från andra broar. Fastnar för fler föreläsningar och evenemang och fortsätter boka upp en redan fylld vardag och undrar vart allt detta engagemang kom ifrån och varför jag inte funnit det tidigare.

Jag går och lägger mig på alvedon men vaknar upp med huvudvärk.

Jag går och lägger mig på alvedon men vaknar upp med huvudvärk och ögon stora som tennisbollar. Min hjärna jagar mig runt i natten men tar tillbaka varenda tanke och låser in dem när morgonen kommer och väckarklockan ringer, en halvtimme för tidigt. Jag ser morgonen ljusna utanför fönstret. Det ser ut som om den skulle kunna komma till att regna bort.

Och jag kunde lämna min tillfälligt trasiga själ till någon annan.

Jag minns din ilska. Hur arg du kunde bli på hela förbannade världen som var så jävla full av orättvisor. Hur, när den växte sig så stor att den inte fick plats längre, rann ur dig som tårar. När jag känner så, när all satans hjälplöshet och trötthet och meningslöshet, ilska och sorg över alla vidrigheter som finns rinner ur mina ögon utan hejd, vill jag byta ut personen i soffan bredvid mig. Om så bara för en kvart. Så jag kan krypa över till din del av soffan och du kan viska att åh fina baby, jag vet, ner i mitt hår och jag kunde lämna min tillfälligt trasiga själ till någon annan och få tillbaka den hel.

"And I wonder what you sound like when you're not wearing words."

Blåhimmel. Det är nu man enligt alla Stockholms sociala regler ska vara ute på solskenspromenad antar jag. Enligt mina egna också ska jag erkänna för jag älskar promenader. Men en nerv är konstig i min vänstra skinka, det rinner ur näsborrarna. Jag har en förkylningsblåsa i tandköttet som håller på att bli en infektion och ett irriterat nagelband. En lägenhet som behövs städas och ska ju ändå ta mig utanför dörren om bara någon timme eller två igen och tillräckligt många ursäkter för att mitt ego ska nöja sig och berätta för mig, som redan vet, att det är jävligt okej att stanna inne.

Härifrån min soffa kan jag nämligen se dig. Och jag ser att du spionerar på mig, att du just idag, patetiskt nog, vill att jag ska veta, och berättar det för mig. Och jag i min tur undrar om det är något ruskigt risigt försök såhär på alla hjärtans dag efter veckor av total tystnad och tror du att jag tänker missta din förbannade feghet för usel (om än) romantik, igen?

Fairtrade är att byta busskortet mot ett leende.

På frågan om vad de ätit till lunch svarar hon helt övertygad som om det var lika sant som att det är mamma som står bakom henne: Ekorre. Mamma tittar förvånat. Jag tittar förfärat och utbrister att nej det hoppas jag verkligen inte att vi serverade och var det inte fisk ni åt? Nej, Ekorre.

Senare sitter vi på de små pallarna och diskuterar och det slår mig när hon är som vackrast, för hon får någonting pillimariskt (Herregud ett så gammalt ord!) över sig. Det är när hon tittar upp över glasögonkanten men under luggen och liksom ler både med skrattgroparna och de mycket ljust gröna ögonen.

Ännu senare, ja på tok för sent för att vara på väg hem från ett arbete under dagtid inser jag att jag köpt mitt busskort en dag för tidigt och har två som gäller. Så jag ger bort det som går ut nu i natt till en främling i utbyte mot ett leende. Fairtrade tror jag det kallas

Jag var fjortis. I en timme när jag var tjugotre.

Jeansen jag arbetar i färgades igår av små händer som kletade överallt. Jag tittar ner i byrålådan. Nej, jag älskar alla mina bagy, jag tänker inte utsätta dem för behandlingen av femton småknoddar. Så jag hoppar optimistiskt i ett par vidrigt tajta Fornarina från gymnasietiden, pluggar in Lady Gaga i ipoden och känner mig lite som den fjortis jag aldrig var eller blev i mina jeans som rullar över höftbenen och en lätt hysterisk technoliknande musik i öronen. En timma senare knäpper jag upp byxorna och tackar mig själv för det långa linnet, ber Lady Gaga att hålla käften och byter tillbaka till Anna Ternheim.

Jämställdhet och gaybröllop.

Han; trettio och någonting, med en röst som han pratade med någonting mycket rosa.

"Nämen, åh, en liten prinsessa!"

Hon; två och någonting, asförbannad.

"Jag är ingen liten prinsessa, jag är en KUNG!"

Varpå vi tittar på sonen i hans famn som sitter med dockan i handen som han senare bara vägrar släppa taget om. Och vi har fotbollssonen som klampar runt i klackskor, och gaybröllop var och varannan vecka. Och det mest fantastiska av allt, är att jag är den som är förstörd, som ser alla dessa gränssprängningar, normbrytanden, som ens har lärt mig de orden. För hos dem finns de inte ens, hos dem är det självklart att det går lika bra som vad som helst. Hos dem är det ingen skillnad. Kanske skulle vi ta in barn i riksdagen?

Västerländska palestinasjalar?

Under morgontimmarna lättar dimman och efter att ha målat naglarna mörklila tar jag mig så utanför ytterdörren och ut i fukten. Men inte innan jag provat mina chinos och insett att de hänger som säckar i röven och att det är läge för ett par nya, möjligen ett par av högre kvalité, samt läst om palestinasjalar på internet och lärt mig att det finns en västerländsk betydelse av dem om man ska tro det som står på nätet ( lilasvart för feminism, svartvit för anarki, grönsvart för veganism och rödsvart för jag kommer inte ihåg vad) varpå jag väljer min grönsvarta dagen till ära och slår mig ner på ett eko café med en t-shirt som det står protest or not på. Hade jag blott haft någon i den slitna fåtöljen mittemot hade jag kunnat spendera resten av söndagen under det gamla stenvalvet fyllt med udda bord och stolar, mormorslampor, bokhyllor, märklig konst och vinylmusik.

Det har jag inte. Så jag tar mig ut i Söndagsvimlet igen.

Fittgardiner.

Det är Jack the Ripper väder säger pappa. Jag tackar för den och vandrar in i ett spöklikt Humlegården. Ute i förorten har mamma plockat fram gardinalternativ och jag blir delegerad till uppgiften smakråd. Hon drar fram den första och jag blir mållös, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så jag säger det rakt ut.

"Mamma, du har valt en gardin med fittor på"
"VA?!"
"Mönstret. Det ser ut som fittor."

Hon börjar skratta hysteriskt och ja, nu kan hon ju inte välja den gardinen för nu kommer hon också tänka på det varje gång hon kommer in i köket. Istället går vi upp och bokar en resa till London och åker iväg och tittar på lillasyster när hon spelar innebandy och jag får spring i benen.

Från andra sidan Stockholm ringer Tuss. Hon har brutit upp med kärleken, skaffat sig en blogg och börjat fylla den med fina ord. Jag åker hem till min egen soffa och försöker själv och detta är vad jag skapar medan jag fortsätter hamna i rutinen att tvätta på lördagsnätter.

Gud & Kroppkakorna

När jag drog upp rullgardinerna i morse var det vitare än när jag drog ner dem kvällen innan. Vilken idiot beställde mer snö?

Väl uppe på bron (där jag förövrigt kommer till så många insikter att jag tror att broarna ska få en egen kategori) kommer så det enda logiska svaret; någon skickade förstås iväg bönen till gud någon gång lagom till första advent tjugohundraåtta i hopp om snö till det ensamt brinnande ljuset, men missade att ta med den enorma kötiden i beräkningarna, som om den människan trodde att den var den enda som skickade iväg böner upp i tomma luften. Och nu, dryga tre månader senare, har den så blivit hörd. Den tackar vi för, who ever you are.

Som om det inte var nog med det serverades det kroppkakor idag, jag trodde de var utdöda men tackade mig själv för att jag är vegeterian och lyfte glatt på veg. locket, under vilket det gömde sig vegetariska kroppkakor och glädjen dog.

The Sound of Silence

Det var i den grå soffan hon satt. Det var i sina egna bubblor de gick förbi.

"Fools said I, you do not know, silence like a cancer grows"

Så jag sa att vet du, kanske kan det verka märkligt att en främling säger det här bara såhär men vill du kanske ha en kram för jag har en över som jag gärna ger bort.

"Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you"

Och hon sa jatack jättegärna och vad glad jag blir tack så mycket och jag sa att det blir alltid bättre och ta hand om dig men glömde berätta hur jätteglad jag också blev.

Så till dig min främling; du gjorde min dag också för det krävs två för att nå varandra och jag tror att vi gav världen den bästa karma det går att ge. Allomfattande kärlek. Ovillkorlig kärlek.

Tack.

Daybreak.

Islossningen har frusit fast under bron igen. Som ett gigantiskt utspritt pussel, som om någon bara vänt uppochner på kartongen, ligger flaken med avigsidorna mot varandra och ingenting passar längre ihop. Men det är ljust när jag promenerar till jobbet, himlen är, om än i kalla nyanser, både rosa och lila, och isen får frysa bäst den vill för det är inte den som täcker solen. Jag stannar på Mariebergsbron och ser solen gå upp bakom Rålambshovsparken och vattnet, ser hur den faktiskt reser sig bakom byggnaderna.

"Det är så lätt och fantisera. Men mina tankar och minnen står mig upp i halsen."

Solen går upp på en molnfri himmel. På en förskola någonstans i Stockholm spyr en liten knodd så det står härliga till. Vinterkräksjukan har så hittat även dem. Här kommer ingen undan. På andra sidan telefonluren sitter en tonåring och säger att hon inte vill leva längre. En kändis från forna dagar kommer in i ett omklädningsrum och Lilla Essingen är Stockholms mest tätbefolkade ö har jag hört. På en matta ligger en flicka med en själ som inte vill bli funnen och inge lite lugn i kaoset som snurrar i huvudet. I en lägenhet sjunger Anna Ternheim till surret av en ventil och fötter som trampar på övervåningen. Ett kontrollfreak som försöker släppa taget, en yogini som försöker meditera och en människa som säger att hon älskar mänsklighet försöker nå den genom att vara omänsklig.

Så var det Februari.

Vi vaknar tidigt under morgonen utan att behöva ställa väckarklockan. Ligger och drar i sängen, tittar på platser vi vill besöka, lyssnar på morgonmusik. Gör smoothies men glömmer att sätta på locket helt så det skvätter i köket, åker buss innan någonting har öppnat.

Jag lämnar Tuss vid Stureplan och går genom Humlegården. Hissen vid östra har fått spatt och öppnar dörren igen så fort den stängts. Och så håller den på. Jag byter busspartner och jag och Kompis Kusin sätter oss på bussen ut till Djurgården där vi går runt och fryser om fötterna, pratar om vardagen och fotar iskylan som kryper ända in genom skidstrumporna.

Så var det Februari.