Hatten av och stående ovationer, ja herrejävlar!

Det står en jesuspredikant på medborgarplatsen och skriker ut sin frälsning i en mikrofon. Inte en jävel hör på. På radion varnar man för snöstorm och trafikkaos men över hustalken avtecknar sig de första fiskmåsarna mot det himmelsblå.

Senare, när alla artighetsfraser utbytts och alla obligatoriska kärringgnäll har gåtts igenom vandrar jag igenom ett Stockholm som skymmer. Ser takåsarna suddas ut i konturerna i takt med att himlen mörknar. Ser hur neonljusen blir starkare. En skåning stannar och frågar vart globen är och ursäktar sig med att han inte kommer ifrån staden. Jag tänker att det var överflödig information för skånskan går inte att ta miste på för Stockholmska och pekar rakt på den lysande lila bollen som upptar hela horisonten i slutet av Götgatan och vandrar vidare. In på en indisk restaurang och gatan ner, till paradiset, mardrömmen? Till Bounce Caution! Och vet ni, det finns inga ord för hur rysligt bra det är! Så grymt att jag vägrar säga någonting för att förstöra euforin, hysterin, klaustrofobin, den enorma lyckan av att få leva i en tid då jag kan se sådana dansare live. Det är inte varje människa som har lyckan att leva just då det inträffar, för gudarna ska veta att det gör det fanimej inte ofta på detta sätt.