Jämställdhet och gaybröllop.

Han; trettio och någonting, med en röst som han pratade med någonting mycket rosa.

"Nämen, åh, en liten prinsessa!"

Hon; två och någonting, asförbannad.

"Jag är ingen liten prinsessa, jag är en KUNG!"

Varpå vi tittar på sonen i hans famn som sitter med dockan i handen som han senare bara vägrar släppa taget om. Och vi har fotbollssonen som klampar runt i klackskor, och gaybröllop var och varannan vecka. Och det mest fantastiska av allt, är att jag är den som är förstörd, som ser alla dessa gränssprängningar, normbrytanden, som ens har lärt mig de orden. För hos dem finns de inte ens, hos dem är det självklart att det går lika bra som vad som helst. Hos dem är det ingen skillnad. Kanske skulle vi ta in barn i riksdagen?