Så jag skrattade åt dina enorma solglasögon i nordanvinden.

Jag pratar med Tuss som har svårt att släppa taget och som i telefonluren säger att hon måste nog låta det ta sin tid. Jag tänker på mig själv och börjar gapskratta då jag kommer ihåg morgonens promenad över, ja, bron och den vidriga Nordanvinden som försökte ta med sig mina öron i flykten genom att frysa dem så kalla att de nästan trillade av och blåste med. Det var först då jag samlade mig efter nattens dröm och först då jag skrattade åt den och såg hur jävla förvirrad den lämnade mig för jag såg inte ens att det var någonting att skratta åt i morse när jag vaknade.

Den handlade om dig. Och om mig som skulle hälsa på i ditt land och du visste om det och hade förberett någon sorts dans i ett par enorma solglasögon som var bruna. Och det var menat som ett skämt och jag skrattade där jag satt i publiken och slängde en slängkyss och du såg så sinnessjukt rolig ut. Det skrattade jag åt först timmar senare, varmt och med kärlek, för det är i slutändan det enda jag behållit av dig. Jag vet att jag tog en massa med mig och jag vet nu, och vill gärna berätta det för dig, att jag tog bara det fina med mig och det är så du stannar här hos mig.