Påskgöra.

Påskledigheten kom med solsken, vackra fotografier och en obligatorisk släktlunch med obligatoriska tillhörande samhällsfrågor och mindre intelligenta kommentarer på dagsläget. Farmor tyckte att jag för en gångs skull var fin då jag inte dök upp i mina "trasor" (här syftar hon på bagy jeans, t-shirt och hood och istället kom i bagy konstymbyxor, en peacetröja och kavaj. Jag svarade med att jag tyckte att jag minsann alltid var fin, vilket visserligen var en lögn, och tog lite mer broccolipaj.

Hemma i paradiset hade en bomb slagit ner och allt låg huller om buller på golvet inklusive jag där jag låg och skrubbade furuplankorna med en liten svamp i brist på mopp och kände mig som någonting misstänkt likt askungen. Men när jag sitter här, timmar senare, med rena golv och skinande fönster, ensam i skymningen. Så känns livet alldeles underbart bra

Varför slåss de helt plötsligt?

Jag läser i Stockholm City att unga tjejer blir allt våldsammare. Man fortsätter med att säga att visserligen är de inte i närheten av männens våldsandel, men någonting borde ändå göras, varför slåss de helt plötsligt? Så var det ju inte alls förut.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att kanske har Christina Herrström en poäng, och en ganska bra sådan, när hon menar att det sägs mycket "Tjejer ta mer plats!" men väldigt lite "Killar, ge mer plats!". Kanske är det inte så märkligt att de rör sig åt det hållet, det känns ju onekligen ibland som om samhället säger att vill du ha det så får du väl ta dig till den nivån. Att det är en viss skevhet i definitionen av "framgång", om det nu är någonting att sträva efter. Istället för att värdera det tjejer och kvinnor gör lika högt som det killar och män gör.

Jag vet inte, ibland känns bara allting sådär dubbelt, som en stor jävla fälla. Där man står och skriker att man kämpar för kvinnors rätt att vara kvinnor och människans rätt att vara den man vill vara samtidigt som slutar sitta med benen i kors, slutar raka sig under armarna och benen, drar på sig sneakers och lämnar stiletterna hemma och ja, nästan börjar förakta dem som sitter där med blonderat hår och urringning. Jag menar inte att en kvinna eller en man ska definieras efter några som helst utseenden, eller att man ens ska definieras som kvinna eller man. Jag undrar bara hur det kom sig att det plötsligt smög sig in en känsla av att det ju egentligen inte alls är okej att vara vilken kvinna man vill. Att man inte skulle kunna sitta med benen i kors. Det är som om, ja, kvinnan anpassar sig igen.

Vegeterian? Men ska djuren bara dö då tänker du?

Kompis Kusin säger att jag ser ut som Pippi långstrump i mina nya skor, en enorm komplimang och vilken energikick. Jag har härmed ett par Pippi Långstrump skor, som kommer att ge energi varje gång jag tar på mig dem! (samt blödande skavsår, men det är ingenting man talar högt om, dessutom töjer sig ju skinn). Med mamma inne på joy inser jag att de har en helfin vårkollektion och inser även sekunden efter att det skulle kunna vara en insikt som passar sig i spalten "Är du på väg att bli en tant? Fem tecken- så vet du säkert" Och euforin avtar något.

Två latte, en heldag med sol, två påsar och två påskägg senare sitter jag på tåget hem när en man kommer in och sätter sig på sätet mitt emot mig och med benen så särade att han verkar tro att han har en elefantkuk, en genetisk omöjlighet. De är särade så långt byxorna tillåter och han liksom makar ut dem lite till. Jag ser framför mig hur jag skulle kunna sjunka ner i sätet och göra samma sak och att det vore hysteriskt roligt. Så jag skrattar åt min egen humor och bilderna som ploppar upp i huvudet.

Men dagens pris, går till älskade farmor.

Farmor: Jag tänkte att jag kanske skulle göra kycklinglever till dig som du tycker så mycket om.
Jag tittar på henne: Va?
Farmor: Ja, till påsk alltså.
Jag: Men farmor, jag är ju vegeterian.
Här håller sig tjejen i sätet bredvid hårt för att inte låta fnisset bryta ut i ett gapskratt.
Farmor: Va? Har du gått och blivit det nu också?
Jag: Men det har jag ju varit ett tag.
Farmor: Nejmen Emma, vad håller du på med för ideer, hur ska det gå för djuren tänker du då? Ska dom bara dö eller?
Jag förstår inte frågan och undrar om hon tror att djuren självdör innan vi äter dem och att de liksom skulle komma till spillo om de bara dog och ingen tog vara på dem och åt upp dem.
Jag: Nej, det är ju mer för att de ska leva, de dör ju för att vi äter dem, inte för att vi inte äter dem?
Farmor: Jamen hur skulle världen se ut om alla helt plötsligt blev vegeterianer?
Jag: Den skulle nog vara väldigt fin farmor.

Men budskapet når inte ända fram. Laktosintoleransen var liksom nog så svår att ta in och nu detta. Det blir för mycket. System overloaded, error. Och jag skrattar igen åt mina tankar som ekar att åh älskade farmor, vänta du bara, det kommer mera och hur ska det gå, vi blir nog inte bjudna på släktmiddagarna.

På förskolan lär vi ettåringarna att odla gräs.

Pappa hämtar sin son 1,5 på förskolan.

Han: Jaha vad har ni gjort idag då?
Jag: Idag har vi dansat, påskpysslat lite, odlat gräs.

Han hinner börja lyfta på ögonbrynen innan jag brister ut i skratt och han följer efter.

Han: Odlat gräs?
Jag: Sånt som växer på marken alltså.

Sommarföraningar.

Jag har spring i benen. Sommarspring. Ligga i hängmattan mellan äppelträdet och björken. Fira midsommar. Bada i havet. Lyssna på sommar i P3. Gå barfota. Plocka smultron hemma hos föräldrarna. Hänga ut tvätten på tvättstrecket. Äta jordgubbar och grillade grönsaker. Håkan Hellström.

Upp ur soffjävlarna era säckpotatisar!

De sista timmarna i Mars tjugohundranio. Jag vet inte varför jag fixerar mig så vid tiden ibland. På gatan föll en dam ihop idag. Jag såg människor gå förbi. Tills jag stannade. Då vart det plötsligt okej, så länge ingen behövde vara den första som stannade, ta ansvaret, ringa 112. Vara med men inte sticka ut, göra en god gärning så länge mitt liv inte rubbas. Och jag tänker jävla svenskar, satans lagom-människor, Skenheliga hycklare och självcentrerade övermänniskor. Kät sa för några dagar sen att inte fan har historien ändrats av att någon sitter hemma i soffan och är lite lagom. Det är sant. Upp ur soffjävlarna era säckpotatisar! Jag vet inte varför jag svär så ibland.

I andra världar som bara krockar med min i cyberrymden och inte i den fysiska världen skriver vakentimmar fina ord igen. "Vissa nätter färgläggs man. Jag vill hellre vara en slutstation än en hållplats på vägen"

Men jag håller inte med. Jag vill aldrig vara någon slutstation, en anledning att inte fortsätta färdas. Då är jag hellre en hållplats. Men helst av allt är jag nog en medresenär.

Stressfaktor ettusen.

Förkylningsfan kommer igen. Den börjar liksom i vänstra näsborren och lock för öronen. Jag kastar besvärjelser och förhäxningar, överkonsumerar vitlök och rabblar trollformler, svär och spottar, men vad fan hjälper det, När kvällen kommer är det jag som sitter med en igenkorkad näsborre och ett huvud som susar, en internetanslutning som inte fungerar och cyberkonversationer för viktiga för att avbrytas, stressymptom och en frisyr ala einstein efter att ha bokstavligen slitit mig i håret, en to-do list som är femton punkter lång. Och det är bara för den här veckan.

Det stormar.

Det stormar. Jag definierar mig som en miljon saker på en dag och definierar mig som ingenting. Engagerar mig i tusentals frågor och låter myller av känslor få plats. Är rastlös, vill stanna, vill åka, vill plugga, vill jobba, vill resa, vill ingenting, vill bo i kollektiv, vill ha en partner, vill göra karriär, vill engagera mig i människor, vill yoga, fotografera, inspirera, motivera, förändra, demonstrera, bara vara, passa in, sticka ut, tro på kärlek, tro på ingenting, läsa böcker, måla väggar, byta jobb, inte jobba alls, ändra hårfärg. Jag tänker på vem jag är och vad jag vill. Vad jag vill kombinera, hur man kan göra det, projekt, bidrag, organisationer, biståndsarbete, akademisk examen. Får plötsliga ideér till alteregon. Vill boxas och springa och dansa och cykla och gå och skrika, skratta, gråta, sova men kanske helst av allt tömma hjärnan på allting och sätta in det i ordning. Genier behärskar även kaos, men jag är inget geni. Det är någonting jag inte definierar mig som. Kanske ha ett minnessåll som Dumbledore och dra ut alla tankar och lägga dem i en skål. Now, there's an idea!

Och det som är så skrattretande är att i slutändan är det ändå vi som anpassar oss.

En trappa upp är det fjortisfest. Under timmarna för Earth Hour släcker vi lamporna och samtalar tills huvudet snurrar. Och jag läser Simone de Bevouirs "Det andra könet" och pratar med olika människor och lyssnar på människor med titlar och definitioner och etiketter till höger och vänster och det har inte gått mer än några månader av engagemang innan jag tänker. Ja nu är vi här igen. Och pratar om det här igen.

Och det som tillslut blir så skrattretande mitt i alla fantastiska ideer och tankar och frågetecken och infallsvinklar och ställningstaganden, är att i slutändan är det likförbannat vi som anpassar oss. Går självsäkert, hävdar vår plats, klär oss mindre utmanande, drar ner på sminket, sitter bredbent, slutar raka sig under armarna, när det egentligen borde vara en fråga om att jag ska kunna gå i vilka skor jag vill, sitta med benen hur jag vill, vaxa vad jag vill och vara vem jag vill och ges precis samma utrymme ändå.

Och jag tänker, hur fan kan jag vara så lyckligt lottad?

Av alla platser på jorden, har just jag hamnat just här. Och det är helt sinnessjukt. Jag öppnar mitt fönster och tittar ut över vattnet 25 meter bort. Springer runt hörnan och bryggan är där. Båtarna, ljudet av vatten. Och jag springer rakt ut i det, rakt ut i båtarna, klipporna, barrskogen, solnedgången. Och det går inte att sluta förundras, går inte att sluta andas och jag tänker, hur fan kan jag vara så lyckligt lottad att jag har någonting så vackert att det inte går att sätta ord på det precis utanför ytterdörren.

Det landar en flock gäss på vattnet och jag tänker att kommer man hem från södern för Stockholm är det minsann på väg åt sätt håll. Tills jag pratar med en främling som säger att du vet väl att gässen snarare går efter kalendern än vädret och hela min barndomsbild av vad våren är nästan spricker.

Etthundra och två dagar och redan kryper det i själen.

Snödropparna vid Fridhemsplan har förfrusit av nattens kyla. Jag har varit i Stockholm i etthundratvå dagar, staden har inte ens hunnit skifta årstid och jag känner mig rastlös. Rastlös på ett ambivalent sätt. Vill iväg, eller kanske stanna men göra någonting annat. Vill plugga men egentligen inte. Vill inte göra någonting som binder mig vid något. Vill veta vart jag ska vara i framtiden, som om det låg en trygghet i det. Vill resa, men kanske inte lämna lägenheten. Backpacka men inte leva backpackerliv. Slita mig loss från någonting som inte ens har börjat.

Hemma i lägenheten har fulradio kommit med ett nytt program. Programmet och mitt ensamma skratt fyller köket där jag står och steker ris och öser ner en det ena en det andra i stekpannan. Lite vita bönor, morötter, lök, kokosmjölk, soja, konserverad annanas, curry och det blir, hör och häpna, sinnessjukt gott! Från en annan del av Europa kommer ett mail från en vacker danska. Det står, fetstilt, högst upp "jeg savner dig!" och jag blir alldeles varm för tänk vad vackert att någon säger det till en!

"Just a bit of sillyness really."

Sol. Moln. Snö. Sol. Moln. Hagel. Sol. Blåst. Moln. Sol. Snö. Storm. Snöstorm. Moln. Snö. Sol. Vädret har en helvetisk beslutsångest. Jag sitter i möte hela kvällen. Ser hur dagen försvinner utanför fönstret medan det gnälls om samma saker som det gnällts om de senaste mötena. Äter samma sak till middag som jag åt till lunch. Duschar. Fortsätter lyssna på vinylmusik i väntan på morgondagens nya nummer av fulradio. Hittar Svenska Dagbladets kulturdel och ännu fler föreställningar att se. Funderar över frågan "hur varvar man ner efter jobbet?". Vet inte svaret. Bäddar ner mig under täcket i soffan. Förbereder mig för fler möten, sjunger med i refränger och tonlägen som jag anser passar mig, ordbajsar.

"För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement"

"Att det här är
Det vackraste liv vi någonsin levt
Det vackraste liv vi någonsin kommer leva"

Vakentimmars ord får någonting inom mig att vakna. Det går en ilning längs ryggraden. Det väcks en känsla jag inte kan få tag i.

"/.../Den nattens tårar var leendet i
min kärlek/.../"

Det var en av våra sista nätter nära. Vi låg åt fel håll i sängen, med huvuden vid fotändan. Du vet inte att jag grät då. Du låg på mage. Jag på rygg. Med slutna ögon. Nej det var inte en av de sista. Det var den sista. I morgonen reste jag mig upp och gick min väg. Utan att veta att du aldrig ens var där.

"/.../Jag är den gemensamma smärtan
Skrik mig/.../"

Du säger "jag såg mig vän bli skjuten och tro mig, du vill inte veta vad jag kommer ifrån". Jag tänker att det nej, det vill jag nog inte. Och jag tänker på Rådjursöga och avrättningarna som ägde rum. På alla som flydde.

"/.../Ty de döda i år
Var de levande som älskade mest/.../"

Känslan bli för stor. Rinner över i tårar. Rinner som ren kärlek.

(De sista tre citaten kommer från Ahmad Shalmus "allomfattande kärlek", ursprungligen en persisk dikt, översatt till svenska)

Under the skin.

Jag kan inte röra på mig utan att hela kroppen säger ifrån. Kan inte vända mig från mage till rygg i sängen. Inte lyfta huvudet. Inte andas annat än korta andetag innan bröstkorgen smärtar. Inte gå ner för någonting, resa mig upp från någonting, lyfta tekoppen spänna tårna, lyfta armarna, sätta mig ner, ställa mig upp, gå, sitta, inte röra vid musklerna utan att de känns som blåmärken. Och riktiga blåmärken på överarmarna har jag och den gamla gymnasten tittar chockat på mig. "Han behöver nog lite anger management tror jag!" Vi skrattar. Innan jag går får jag en varm kram och när vi släppt taget och han försvunnit halvvägs ner för trappan hör jag hanns röst ropa "Du är underbar!" och jag ropar "Du med!" tillbaka och undrar hur fan jag kan vara så lyckligt lottad att få höra en människa som inspirerat mig så mycket säga någonting sånt till mig. Jag känner mig speciell.

När jag tagit mig ut ur sängen tar mig iväg till Mataffären. Handlar men saknar hunger sen London. Hittar "Under the skin" på rea. Buylando är en bra store. Samantha Morton är så vacker att jag förhäxas och glömmer bort att ha ont och istället funderar, igen, på att raka av mig håret. Jag har gjort det mycket på sistone. Sen rör jag på mig och kommer ihåg att jag fortfarande har ont överallt.

Dansa för livet.

Lördag. Sovmorgon. Så jag passar på att vakna innan åtta. Sätter på te vatten, städar lägenheten, lyssnar på vinylmusik. Lugn i sinnet av att veta att snart ska jag dansa, inte anade jag då att det skulle bli i fem timmar.

Jag dansar tills benen ger vika, nacken slutar orka hålla upp huvudet, adrenalinet får kroppen att skaka, kräk-känslan kommer, tårarna kommer, fötterna värker, armarna fått blåmärken, huvudet spränger och ögonen inte vill någonting annat än att blunda. Jag har dansat för livet och tanken är att jag på det ska iväg på inflyttningsfest. Jag åker dit. Skakar hand. Säger hej, gör planer, tackar för mig, går hem.

På bussen sitter en kille och pratar i telefonen om att odla gräs. Han och en vän har planer på att, så fort någon får en egen tomt, skaffa sig en husvagn och gräva ner den under jorden med takluckan i markhöjd. Ovanpå det ska det sätta ett tält, så blir det som "Weed in the...." Han säger någonting och uttrycket är hysteriskt roligt.

Kaosfredag.

Sekunden efter jag skrivit mitt sista inlägg dyker hon upp. Jag vänder ansiktet uppåt och undrar vem fan det är där uppe som jävlas med mig. Hur många gånger jag ska ta ett steg bort utan att hon följer efter och kommer ett steg närmre igen. Irriterad somnar jag, dåligt sover jag, tidigt vaknar jag.

Dagen blir ett kaos. Vid matbordet råder anarki och krig är på väg att bryta ut. En av femåringarna säger att hennes pojkvän är jesus och FnitterFia berättar hysteriskt roliga anekdoter om hur hennes son bajsade på väggen och att det är därifrån hanns smeknamn kommer. Spanjorskan fortsätter att dra dåliga sexskämt som hon och jag är de enda som garvar åt och ingen vill sova när det är dags.

Snurrig i huvudet sätter jag mig på bussen och avslutar en märklig dag hos ett okänt fyllo på piller för diverse diagnoser i en gammal pundarlägenhet där det är så tomt att ytterdörren ekar i väggarna när den går igen och jag förundras över hur surrealistiskt det hela känns, lämnar den däckade på sängen och sätter mig på bussen hem igen. Värmer en kopp detox te och hoppas på att det detoxar hjärnan också.

Stranger in Moscow. Englishman in New York. Syndromet.

Jag är en främling för mig själv. Träffar andra främlingar på okända platser. Engagerar mig i okända saker, utforskar outforskade områden, tänker nya tankar, känner nya känslor, ser nya perspektiv. Och jag får brev med märkliga förfrågningar från människor från det förflutna som undrar om jag kan berätta hur jag uppfattade dem då, för åtta år sen. Jag går på andra gator och sitter på andra caféer, skrattar åt andra skämt, värderar andra saker, läser andra böcker.

För det slog mig idag på bron hur förlorad jag var under hösten. Och hur mycket jag lärde mig på det. Hur illa jag behandlades och hur långt bort tanken på att kunna komma nära dig igen har kommit. De sa att du var manipulativ, jag sa, nej inte den här gången. De sa att så behandlar man inte dig, jag sa att det var inte så du menade. Jag ser nu vad de såg då. Jag har fått så mycket värdighet sen dess. Tack.

Dagens kommentar:

Jag: "Jasså du, du får busschaffisen att stanna och släppa av dig precis utanför grindarna trots att busshållplatsen inte är där".
FnissLisa: "jaha, hehe, nehe, hihi, jo, hehi, fnitter."
Suss: "Ja, några fördelar ska väl ha som kvinnor."

Jaha? För det är en värdefull fördel? Eller? Kanske bara jävligt puckat att gå och tycka att det är så jävla ojämställt men när det kommer till kritan ändå utnytja någonting som förvärrar situationen? En jävla dubblemoral? Hyckleri? Och en man ska då aldrig kunna bli avsläppt tidigare? Eller? Av en manlig busschaufför alltså?

"And don't you find it sad that we can't even say hello? 'cause you're a man and I'm a woman and the sun is getting low."

När solen gått upp innan väckarklockan ringt är nog ett av de bästa vårtecken som finns. Att jag hinner komma hem innan den går ner är nog något av det näst bästa. Joggare, är ju annars ett säkert vårtecken, och idag joinade jag sällskapet. Flåsande och högröd, iklädd svart och vitt och blått, grått, limegrönt, neonorange, turkos, glitter och mörkblått, tog jag mig igenom vad som måste räknas som säsongens första löprunda samt livets första säsongsstart på att springa.

Över till någonting helt annat genom en sånhär mycket välformulerad "övergång" som man lärde sig någon gång på gymnasiet så funderade jag över det här med våldtäkter på väg hem från kvällens aktivism igår. Då var det mörkt och kväll och jag först och han bakom och jag kom och tänka på hur kvinnor ofta känner sig som offer, men att man gärna glömmer att män ofta känner sig som våldtäktsmän. Att de liksom får den stämpeln. Och att de inte riktigt kan göra något, så vet jag att många män säger. Att, vi kan ju inte direkt säga hej jag är inte farlig för vilken kvinna skulle inte bli panikslagen av det? Och vi kan inte gå ikapp och att byta sida av vägen blir bara en falsk trygghet.

Det sista har jag varit med om och reagerade på påståendet för att jag då faktiskt känt mig trygg och började fundera. Är jag naiv som känner så? Samtidigt som jag funderade vidare att inte fan kan världen bli en bättre plats om ingen vågar lite på en annan och ta en gest som visas som fred utan misstänksamhet. Och när jag gick där började jag fundera på det här med tystnad. Denna satans jävliga tystnad. Och på om jag själv skulle bryta den. Vända mig om och säga "Hej känner du dig som en våldtäktsman nu?" Rakt, öppet, ärligt och kanske något överrumplande. Förhoppningsvis isbrytande. Så kunde vi kanske skratta åt det. Kanske följas åt en bit. För har jag inte hellre min potentiella överfallare, som oftast inte är en sån, bredvid mig än bakom mig?

Jag vågade aldrig riktigt. Tills det visade sig att han skulle upp i samma portuppgång som jag. "bor du också här?" sa jag. "Ja på deltid" svarade han. "Jag funderade ett tag på att vända mig om och prata med dig" erkände jag och sträckte fram handen och fick ett namn och ett leende till svar. Det är det där med tillit, jag tror på tillit. Jag tror att den av cyniker ibland förväxlas och kallas naivitet och så har hela föreställningen om att våga ha tillit förväxlats med någonting med dålig klang. Det är lite synd.

"This has been lady Soul: With, let's face it, a bit of a crush now actually"

Bara i den här staden bor det lika mycket människor som i hela Sverige samlat och det är med någon skräckblandad förtjusning jag förälskar mig i London. Där står lysande billboards, mörka bakgator och hysteriskt blinkande avenyer för skräcken och dialekten och mångfalden, sohos ghetto för förälskelsen. Alla smälter in, blandas, passar in och Stockholms uppdelade, segregerade samhälle framstår som fruktansvärt.

Här går jag på gator, somnar och vaknar till ljudet av sirener, äter hotellfrukost, åker upp i London Eye, tittar på människor, dagdrömmer om en miljonvinst.

Tillbaka i Stockholm är det kallt och rått. Jag glömmer mobilladdaren och går amok i måndagsnatten för hur fan ska jag vakna om några timmar utan något som väcker mig. Frenetiskt googlar jag fram alla alarmklockor jag kan hitta, ber till högre makter om att de funkar, vaknar av stress 15 minuter för sent, inte en enda klocka har ringt och åt helvete med dem.

Men tisdagsvädret går mot det bättre och jag var väl en jävel att tjata om vädret som om det var av större betydelse, som den värsta tant hos frisören. Jag fortsätter ändå med att säga att mot eftermiddagen, när solen tittar fram intar jag en caféhörna från vilken jag kan iaktta studenterna som bebor resten av sofforna och fåtöljerna och skylten "Det är förbjudet att vara ledsen på café 60". Jag fnyser föraktfullt och tänker att det skulle vara fan så mycket hälsosammare om mänskligheten bara slutade tro att den måste hålla någon sorts inbillad yta som av någon anledning fått beteckningen "normal" "bra" "anständig".

Nykaklad toalett; sextusenfemhundra i månaden.

Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka. Eller, jag är tillbaka. I samma gamla rum men med erbjudandet att bo på den nykaklade toaletten för sextusen femhundra kronor i månaden. Och du ringer från en telefon i London och säger att för i helvete kom tillbaka och jag pallar inte och du gråter och jag berättar inte att jag redan är tillbaka.

Men jag är inte jag. Inte riktigt. Jag är Kate Winslet, instängd i en kista, färdandes på ett spöktåg. Jag skjuter mig ur kistan med en pistol som Kapten Jack Sparrow men skjuter mig samtidigt i armen. Tänker att puckade jävla Kate du får väl för fan linda någonting runt såret, pausars filmen och ändrar innehållet.

Springer vidare till nästa tåg men måste byta om till Minnie Driver i korsett och grön t-shirt för att få komma på. Det får jag ändå inte för en amazonkvinna kommer och fiskar upp två stora fiskar från tågspåret.

Förnedringscirkus.

"Så jag flyttade till Berlin och började gå på gatorna. Dina gator.
Såg likheterna mellan Sverige och Tyskland. Mellan då och nu.
Började undersöka vårt behov av att höra till, att få vara med. Började ställa frågor om vem vi måste utesluta för att kunna bygga vår utopi? Vad menar vi egentligen med att vara normal?
Vilket pris är vi beredda att betala för att inte hamna utanför?
Vad gömmer sig bakom den stora längtan som med jämna mellanrum lägger sig över europa?"

(Ur lotta lundbloms "skynda kom och se!)

NK har kommit med sin nya vårkollektion och cirkustema. Det kunde ju vara kul. Cirkus är ju roligt. Men nu är hela staden tapetserad med "Vårens spektakulära sevärdheter" på vilka det sitter kvinnor med skägg och kvinnor som sitter ihop i huvudet och jag undrar varför det går en rysning genom kroppen och det enda jag associerar till Är Lotta Lundbergs förskräckliga och enormt vackra bok om världens hemskheter "skynda, som och se!" och ordet förnedringscirkus och varför man valde ordet sevärdhet och valde en icke normativ människa som representant. För ett ord som också har "turistattraktion" som synonym. ja, lite mer vi och dom är ju precis vad denna värld behöver! Den tackar vi NK's reklamare för!

Nattfragment.

Jag befinner mig på min barndoms idrottsplats. Det är fortollsturnering inomhus men med bara två spelare och en målvakt. Jag känner tränaren som aldrig får något insikte. Dansaren kommer förbi och frågar när vi ska yoga, ger mig en kram, folk tror att vi är tillsammans.

Hon försvinner och jag sitter på en stol, kompis kusin med hund är där. Hunden hoppar upp och dregglar på mig. Jag blir fly förbannad. Vi blir ovänner och jag vaknar till, byter sida och somnar om.

Jag är stenförkyld, allting är stängt och jag får inte tag på några näsdukar. Informationen på centralen har öppet. Jag får rådet att gå hem och snyta mig. Vaknar och kan inte andas genom högra näsborren. Tittar på klockan och tror att det är dags att vakna. Hon är strax över tolv.

Jag drömmer att jag sover och vaknar. Det finns ett fönster ovanför min säng. Bakom det sitter en vacker tjej framför datorn. Vi pratar och det blir bestämt att hon och hennes lillasyster ska komma och låna duschen. Lillasyster är den kvinnliga versionen av Emil i Lönneberga. Jag känner henne. Hon trampar sönder min dator så bokstäverna flyger. Jag försöker kräva tvååringen på ersättning innan jag vaknar av klockan.

Det där jag inte säger.

Hon frågar vad det var jag föll för och jag säger att det var helheten. Vad jag inte säger är;

"You remind me of a girl that I once knew
See her face whenever I, I look at you.
You would'nt believe all the things she put me through/.../"

Inte bara för att Craig David inte är my cup of tea, utan för att jag då måste erkänna för mig själv att det redan innan det ens har börjat är dömt att misslyckas eftersom jag försöker ersätta dig som om du skulle få en roll att spela i mitt kommande förhållande med någon annan.

Hon frågar hur tar vi det till nästa steg och jag säger kanske såhär. Vad jag inte säger är;

"Det var en gång det var en fest,
och jag gick med nån för hon påminde om dig"

"Silence! I'll kill you!"

Skatorna har börjat bygga bo. På gården är humorn körd i botten.

Jag: "Vad blir det för lunch, vet du det?"
Hon: "Pruttpudding."
Båda: "Gapskratt."

jag antar att man blir som man umgås och att vi härmed officiellt har återgått till det mentala stadiet betecknat som "kiss och bajs åldern."

Det hela blir inte bättre, utan spårar ur något och eftermiddagens stående skämt blir hennes imitation av Ahmed the dead terrorist.

"Silence!
... I'll kill you!"

Internationella Kvinnodagen.

Jag läser i DN att åttio procent, om inte mer, inte firar internationella kvinnodagen. Igen, tillhör jag en minoritet där jag sitter i en källarlokal och syr egna fittor, går på workshops, pysslar och fikar. Jag prioriterar Tuss framför demonstration, men firar vidare ändå med vackra fotografier och att ändra inriktning på bloggen.

Storstadsnatten som i en film.

Jag har legat hela dagen i soffan hemma i barndomshemmet. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Av någon anledning tittat på "fishy" trots att den var patetisk. Precis som jag igår satt alldeles för många minuter framför "Män som hatar kvinnor", en sorgligt dåligt gjord filmatisering av en alldeles för prisad bok. Men när jag sitter där tänker jag att jag helt plötsligt tror att jag börjat uppskatta böckerna mer. Vidare blev det melodifestivalen. Varför?

Jag får i alla fall skjuts hem genom storstadsnatten och jag ser den nästan som i film; gatlyktor, kontorsbyggnader med loggor i neon, vägarbeten, röda billjus, tomteboda, pampas marina och Laleh i högtalarna. Framme vid portuppgången släpper jag in pixxabudet, tömmer ett proppfullt postfack och låser upp dörren. I fönstret har varenda blomma trillat av orkidén som nu bara är två pinnar. Jag tänker att jag borde städa, hamnar här och skruvar upp lite gammal hederlig Lambretta och Bimbo i högtalarna.

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Då ska det aktivistas.

Där rök mina chanser.

Jag hittar en affär som säljer plåtburkar, men de är perfekt målade med lock som passar exakt en "ren" doft av kemikalier, klara färger och massproducerade. De får mig att längta till loppmarknaderna. Till burkar som doftar av pepparkakor och teer, med flagnad färg och rost i kanterna och med lock som inte riktigt passar.

På vägen hem passerar jag bussfönstren. En tjej kollar in mina skor. Bakom henne ser jag i ögonvrån hur en kvinna sitter och vinkar. Det är inte förrns jag passerat bussen som jag inser att det är ju mig hon vikar åt. Skrållans mamma. Jag springer tillbaka och vinkar. Hon skiner upp från busskomat och vinkar igen.

Hemma i soffan sitter jag och försöker pilla bort gammalt nagellack med naglarna för jag har inget aceton. Det går åt helvete och jag blir nästan lite lätt illamående av att skrapa så mycket på naglarna. Sådär som man blir av att pilla sig i naveln. Jag lägger ner och börjar läsa.

"Att vara man, svensk, icke-funktionshindrad och heterosexuell är några av de kriterier som krävs för att tillhöra normen".

Där rök mina chanser.

När karusellerna sover.

I mörkret, omgivna av barn som drömmer, sover, snarkar, snurrar, sparkar, jollrar, filosoferar vi. Om relationer. Till vänner och kära och familj och barn. Om destruktiva beteenden och soss och bup och hjärnskrynklare, coacher, ätstörningar, träningsmani. Om styrkor och svagheter, pedagogik, hur vi ser på oss själva och andra. Hur vi tittar på människor som håller på att falla samman. Om religion, andar, livet efter döden, gud och satan och änglar och reinkarnation. Långsamt kommer vi varandra närmre, släpper lite på den enorma integriteten, öppnar upp lite. Gapskrattar åt samma torra humor, driver med varandra och läser av sarkasmen, sitter vid samma bord och äter, åtar oss samma uppgifter.

Åt helvete med normer och avvikelser.

Jag fortsätter engagera mig, aktivista, lyssna, reflektera, kritisera, nicka instämmande. Undra över hur många vägar det finns att gå, vilka vägar som är mina alternativ, vilka vägar andra människor har gått. Känner igen mig på den där platsen som nybörjare, att inte veta riktigt vem jag är eller vart jag står. För jag har liksom inte alla fakta. Och det är av någon anledning mycket läskigt att utgå bara från sig själv utan teoretiska underlag, medicinska undersökningar, politiska ismer eller någonting annat att lägga över svaret på. Även om jag vet att jag inte vill, kommer eller kan bli fullärd, perfekt, tråkig, fackmänniska, stereotyp. För det är ju inte det jag vill bli. Innerst inne vet jag ju, som hon säger. Men vad fan, ingenting ska spela någon roll. Åt helvete med normer och avvikelser.

Och det är märkligt, för oavsett vilken sida man väljer, vilka slagord man skriker eller vilka märken man målar på sina plakat. Så finns stereotyperna på båda sidorna, och av någon jävlig anledning känns det ibland så mycket enklare att bli en radikal, en stereotyp, eller en intetsägare, än att med all kraft hävda att jag och alla andra ska få vara precis som vi är och ska inte behöva ändra oss för att passa in. Inte på någon sida. Det ska inte behöva finnas några satans sidor.

Idag är en sån dag när det känns svårt att inte bara acceptera reglerna som satts upp för mig, av alla andras fördomar, rätta mig i ledet och bli en stereotyp.

Förseningar på vädret?

"Snöstormen skulle ju kommit klockan ett." Säger hon på fullaste allvar och tittar ner på sitt armbandsur.
"Den är försenad."
Jag vet inte vad jag ska svara utan står helt tom i huvudet med höjda ögonbryn.
"Jag tar nog bussen hem." Får jag så ur mig tillslut.

Men det har börjat snöa i skenet av gatlyktan utanför nu och jag kan höra mina egna ord många år från nu då jag sitter med mina egna barn såsom mina föräldrar satt med mig. "Åh gud jag minns min första lägenhet. Jag snodde affischer och tapetserade dörren med dem och dörrkarmen ovanför toaletten var fylld med fotografier. Det var en fin lägenhet. Alldeles vid vattnet och full av ljuslyktor. Och så hade den sånt där gammalt furugolv. Där brukade jag sitta om kvällarna i tystnaden och bara stanna upp och andas."

Som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala.

Vi tar tunneln till Hornstull och en affisch som berättar att whitest boy alive ska spela på strand. Det är en fin affisch och jag vill ju göra en stor street/grafitti/konst vägg av insidan på ytterdörren så jag tittar på Tuss, tvekande, som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala- sno (om det ens kallas sno, äger någon den?) en affisch från en offentlig vägg. Hon tittar på mig som; Honey, vi bor i Sverige. Tror du någon skulle öppna käften och säga något? Och jag bestämmer mig för att hon har rätt men rafsar ändå ner den någorlunda snabbt, sliter med halva Per Gessle i farten och lämnar honom utan huvud och med ett halvt öga innan vi går vidare mot det utsatta målet. Långholmen.

Där inviger vi våren ytterligare med årets första videodagbok och skrattar högt när vi tittar på oss själva och våra ticks. Jag med min näsa som rör sig och märkliga sarkasm där jag jiddrar på om mumintroll och mosaik, containrar och att ge mat till de hemlösa. Och Tuss, med sina händer som illustrerar vissa ord som de tycker är viktiga utan att hon är medveten om det.

På hållplatsen hem vänder jag mig om och möts av en enorm Lisbeth Salander, Milleniumtrilogin, den höjda till skyarna kriminalromanen ska bli film. Jag tittar på henne. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, kängor. Skrattar till när jag tittar på mig själv. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, höga converse. Bara nithalsbandet, några fler piercings och en lättare krigsmålning som fattas.

"En sång till dig min syster när, all marken väntar vår!"

Jag vaknade med lätthet inom mig 07.12. Kanske var det för att jag bestämt mig för att bryta destruktiva mönster. (Igen). Kanske var det för att solen lös in genom en glipa i rullgardinen. Kanske för att jag slapp vakna till ljudet av en väckarklocka. Kanske var det för att det är Mars och Mars är en vårmånad. Jag firade med att inviga skinnjackan och ta den på en promenad längs vattnet.

Biblen = bok av underverk?

"/.../ Regnbågar och skit vill ni inte veta av.
Eller fågelsång. Åt helvete med fågelsång!
Lyckliga slut är inte er stil. Ni vet att ni inte förtjänar dem. Ni kan omöjligt lita på en människa som lovar er ett lyckligt slut. Skulle en präst försöka tala er till rätta, påstå att det finns en gud som älskar er, skulle ni avsäga er denna gud. Inte för att ni har svårt att tro på denna gud. Inte alls därför. Utan för att om det finns en gud som verkligen älskar er, så är denna gud banal och befängd och ut på helt fel slags hala is. Rätta mig om jag har fel. Men visst läser ni oftare en kvällstidning än en bibel. Läser om våld, har och misär hellre än Jesusar och underverk. Inte sant?"

(ur Bob Hanssons "Gunnar")

Jag börjar läsa med entusiasm, kommer till citatet och skrattar till. Skrattar för jag tänker på alla andra som läst som skrattat åt ironin och tyckt att han träffat rätt. Inte för att han inte har gjort det, sannerligen har han tragiskt nog en poäng. men jag skrattar ändå åt dem som skrattar åt ironin. Skrattar åt den befängda idén "bibeln = bok av underverk". Det är boktokerier i allra högsta grad.

The Bucket List part two

Lära mig spela aukustisk gitarr. Hoppa i en hoppborg. Och på en enorm hoppkudde. Och hoppa i en säng och från en klippa ner i havet och på en enorm studsmatta och hoppa av glädje och hoppas.

Sitta på hästryggen igen och galoppera fram över stubbåkrarna. Se min lillasyster i balklänning och när hon tar studenten. Bevittna ett brölopp och en förändring i världen till det bättre.

Volontärarbeta utomlands och jobba med utsatta människor. Odla egna grönsaker och bo på en gård. Öppna en yogastudio och göra människor hela. Detoxa. Hjälpa freden och engagera mig ännu mer i kvinnofrågor. Bli en eldsjäl.

Nu är det vår. Det har alkisarna och a-lagarna berättat i sina spyor.

Knoppar på buskarna och solsken i ögonen. Vattendroppar från tö och dryga två dagar till Mars månad. Vårtecken i allra högsta grad, men man kan aldrig vara helt säker innan a-lagarna, alkisarna, de hemlösa, tandlösa, rastlösa, rotlösa, har intagit parkerna igen. Då vet man. Och om de står och kräks och om kräket är rött och om, när man frågar om det finns någonting man kan göra får svaret "Far åt helvete! Eller.. vänta, haru en krona eller två?" Då vet man. Att våren är här för att stanna, för då har det firats extra mycket, lite för mycket för att vara så tidigt på säsongen.

Nu är det vår. Och den är här för att stanna. Och jag tänker att du är lite som is och att det är läge för dig att smälta undan och flyta vidare nu. Hettas upp av solen och övergå i ånga, sväva ut i luften, ja kanske flytta utomlands. För jag känner mig lite som Gandalf The Grey.

"I release you from the spell!" Skriker jag klart och tydligt till isen och viftar med mina spiritfingers. Inte ett skit händer.
"Hahahahaha! You have no power here Gandalf The Grey!" Istället skrattar den mig rakt i ansiktet och jag står kvar, långnäsad och bortgjord med isen kvar.

The bucket list.

Morra och visa tänderna. Springa benen av mig och slå armarna av mig i sånna där enorma boxningshandskar. Skrika djuriskt i någons ansikte. Brottas i en sumobrottar utstyrsel. Sitta med ansiktet vänt mot den första vårsolen, kanske somna mot altanväggen. Leta vårtecken. Göra egna påskägg och fylla dem med delicatobollar. Bada i havet och torka på klipporna. Lämna kroppsavtryck i handduken. Gå barfota ut på gräset och hänga tvätten på tvättstället bredvid plommonträdet. Segla så djupt att om man sitter på kanten så försvinner hela underbenen ner i havet. Resa till Thailand och yoga. Och Indien. Och New York. Backpacka på Nya Zeeland och plocka frukt i utbyte mot sovplats. Vågsurfa, hoppa fallskärm, åka berg och dal bana, skraffa barn, jobba med ungdomar, klappa en tiger.

Hälsa på det förslutna och dricka choklad med apelsinsmak. Sitta på Hippiens balkong till långt över midnatt, vakna upp tillsammans med en kärlek. Donera pengar och volontärarbeta, hjälpa de krigsdrabbade. Skratta tills jag gråter och gråta tills jag skrattar. Bygga en koja och lyssna på regnet. Springa naken under ett sommarregn. Bada när det regnar och bada naken och bada med kläderna på och bada i en isvak. Delta i ett silent retreat.

Måla grafitti. Raka av mitt hår och gör fler piercings och tatueringar. Skapa fotokonst. Och konst på mina väggar, andras väggar, canvas, hud och i ord. Demonstrera för någonting viktigt. Åka på festival och sova i ett lerigt tält som luktar öl. Stå på konsert och lukta svett.

Konstnären som aldrig jobbade med det hon ville.

Konstnären som aldrig jobbade med det hon ville är labil efter rättegångar och terapisamtal, barnskrik och rehab, ekonomiska redovisningar och skyddstillsyn, låsbyten och blåmärken. "Hon ser ut som jag gjorde precis innan jag kraschade" påpekar latinamerikanen glatt. Kanske vore det en ganska konstruktiv lösning tänker jag men kniper käft för det är inte min diskussion att ta.

Istället går jag hem till mitt, köper ingredienser till semlor och lyssnar på fulradio. Dammsuger, fortsätter att måla mina tavlor och ser hur mörkret faller utanför fönsterrutorna.

"And I wanna let you know how much you changed my life."

Tuss säger att det är skit samma vad man gör, man glömmer ändå inte den man sist kärade ner sig i förns nästa kärlek kommer och jag hatar henne för att hon talar sanning.

Och jag hör att du är innanför gränserna igen och tänker på hur du alltid sa att en dag ska jag allt göra en liten aktivist av dig och jag skrattar och tänker att om du bara visste. You'd be proud of me.

Feministaktivist.

Snöstormen som utlovades har sopat igen spåren av vår och täckt staden i snö igen. Inne i föreläsningssalarna stormar frågorna runt i huvudet lika vilt som snön yr utanför fönstren. Vad är en man? En kvinna? En individ? Alla nyanser? Är det viktigt? Är definitionerna viktiga? Hur ser samhället på våldtäkt? Männen? Kvinnorna? Nyanserna? Hur stärker man utan att säga att det är någonting som är svagt? Hur uppfostrar man sina barn? Hur påverkar religionen? Hur försvarar man sig? Vilka känslor väcks? Vem är snyggingen som pratar?

Vid NK spelar gatumusikanter gammal jazz och jag tänker att jag är i trettiotalets skor med rundad tå, kappa och klockad klänning. Skeppsholmen har börjat fyllas med turister och på Östermalm har man hängt plakat ut genom fönstret. "Stockholm säljer ut våra barn" skriker de i neonfärger. Jag vet inte vad det betyder men fotar dem ändå.

Hatten av och stående ovationer, ja herrejävlar!

Det står en jesuspredikant på medborgarplatsen och skriker ut sin frälsning i en mikrofon. Inte en jävel hör på. På radion varnar man för snöstorm och trafikkaos men över hustalken avtecknar sig de första fiskmåsarna mot det himmelsblå.

Senare, när alla artighetsfraser utbytts och alla obligatoriska kärringgnäll har gåtts igenom vandrar jag igenom ett Stockholm som skymmer. Ser takåsarna suddas ut i konturerna i takt med att himlen mörknar. Ser hur neonljusen blir starkare. En skåning stannar och frågar vart globen är och ursäktar sig med att han inte kommer ifrån staden. Jag tänker att det var överflödig information för skånskan går inte att ta miste på för Stockholmska och pekar rakt på den lysande lila bollen som upptar hela horisonten i slutet av Götgatan och vandrar vidare. In på en indisk restaurang och gatan ner, till paradiset, mardrömmen? Till Bounce Caution! Och vet ni, det finns inga ord för hur rysligt bra det är! Så grymt att jag vägrar säga någonting för att förstöra euforin, hysterin, klaustrofobin, den enorma lyckan av att få leva i en tid då jag kan se sådana dansare live. Det är inte varje människa som har lyckan att leva just då det inträffar, för gudarna ska veta att det gör det fanimej inte ofta på detta sätt.

Så jag skrattade åt dina enorma solglasögon i nordanvinden.

Jag pratar med Tuss som har svårt att släppa taget och som i telefonluren säger att hon måste nog låta det ta sin tid. Jag tänker på mig själv och börjar gapskratta då jag kommer ihåg morgonens promenad över, ja, bron och den vidriga Nordanvinden som försökte ta med sig mina öron i flykten genom att frysa dem så kalla att de nästan trillade av och blåste med. Det var först då jag samlade mig efter nattens dröm och först då jag skrattade åt den och såg hur jävla förvirrad den lämnade mig för jag såg inte ens att det var någonting att skratta åt i morse när jag vaknade.

Den handlade om dig. Och om mig som skulle hälsa på i ditt land och du visste om det och hade förberett någon sorts dans i ett par enorma solglasögon som var bruna. Och det var menat som ett skämt och jag skrattade där jag satt i publiken och slängde en slängkyss och du såg så sinnessjukt rolig ut. Det skrattade jag åt först timmar senare, varmt och med kärlek, för det är i slutändan det enda jag behållit av dig. Jag vet att jag tog en massa med mig och jag vet nu, och vill gärna berätta det för dig, att jag tog bara det fina med mig och det är så du stannar här hos mig.

Det stora vardagshjulet rullar vidare.

Vardagen liksom rullar av sig självt, som ett stort hjul som satts i rullning och istället för att försöka hoppa ur eller springa åt andra hållet har jag börjat rulla med och verkar även luta åt rätt håll i svängarna. Är närvarande vid släktmiddagar, ja jag tar gärna en tårtbit till, nej jag håller inte med dig (din bittra sate). Besöker tandläkaren för första gången sen jag behövde börja betala och får veta att jag får nog aldrig några hål, mina tänder är nog inte sånna som det går hål och och tack om du vill kan du komma på återbesök om tre år och tack själv. Sover i andra sängar i mina egna och ser soluppgångarna från andra broar. Fastnar för fler föreläsningar och evenemang och fortsätter boka upp en redan fylld vardag och undrar vart allt detta engagemang kom ifrån och varför jag inte funnit det tidigare.

Jag går och lägger mig på alvedon men vaknar upp med huvudvärk.

Jag går och lägger mig på alvedon men vaknar upp med huvudvärk och ögon stora som tennisbollar. Min hjärna jagar mig runt i natten men tar tillbaka varenda tanke och låser in dem när morgonen kommer och väckarklockan ringer, en halvtimme för tidigt. Jag ser morgonen ljusna utanför fönstret. Det ser ut som om den skulle kunna komma till att regna bort.

Och jag kunde lämna min tillfälligt trasiga själ till någon annan.

Jag minns din ilska. Hur arg du kunde bli på hela förbannade världen som var så jävla full av orättvisor. Hur, när den växte sig så stor att den inte fick plats längre, rann ur dig som tårar. När jag känner så, när all satans hjälplöshet och trötthet och meningslöshet, ilska och sorg över alla vidrigheter som finns rinner ur mina ögon utan hejd, vill jag byta ut personen i soffan bredvid mig. Om så bara för en kvart. Så jag kan krypa över till din del av soffan och du kan viska att åh fina baby, jag vet, ner i mitt hår och jag kunde lämna min tillfälligt trasiga själ till någon annan och få tillbaka den hel.

"And I wonder what you sound like when you're not wearing words."

Blåhimmel. Det är nu man enligt alla Stockholms sociala regler ska vara ute på solskenspromenad antar jag. Enligt mina egna också ska jag erkänna för jag älskar promenader. Men en nerv är konstig i min vänstra skinka, det rinner ur näsborrarna. Jag har en förkylningsblåsa i tandköttet som håller på att bli en infektion och ett irriterat nagelband. En lägenhet som behövs städas och ska ju ändå ta mig utanför dörren om bara någon timme eller två igen och tillräckligt många ursäkter för att mitt ego ska nöja sig och berätta för mig, som redan vet, att det är jävligt okej att stanna inne.

Härifrån min soffa kan jag nämligen se dig. Och jag ser att du spionerar på mig, att du just idag, patetiskt nog, vill att jag ska veta, och berättar det för mig. Och jag i min tur undrar om det är något ruskigt risigt försök såhär på alla hjärtans dag efter veckor av total tystnad och tror du att jag tänker missta din förbannade feghet för usel (om än) romantik, igen?

Fairtrade är att byta busskortet mot ett leende.

På frågan om vad de ätit till lunch svarar hon helt övertygad som om det var lika sant som att det är mamma som står bakom henne: Ekorre. Mamma tittar förvånat. Jag tittar förfärat och utbrister att nej det hoppas jag verkligen inte att vi serverade och var det inte fisk ni åt? Nej, Ekorre.

Senare sitter vi på de små pallarna och diskuterar och det slår mig när hon är som vackrast, för hon får någonting pillimariskt (Herregud ett så gammalt ord!) över sig. Det är när hon tittar upp över glasögonkanten men under luggen och liksom ler både med skrattgroparna och de mycket ljust gröna ögonen.

Ännu senare, ja på tok för sent för att vara på väg hem från ett arbete under dagtid inser jag att jag köpt mitt busskort en dag för tidigt och har två som gäller. Så jag ger bort det som går ut nu i natt till en främling i utbyte mot ett leende. Fairtrade tror jag det kallas

Jag var fjortis. I en timme när jag var tjugotre.

Jeansen jag arbetar i färgades igår av små händer som kletade överallt. Jag tittar ner i byrålådan. Nej, jag älskar alla mina bagy, jag tänker inte utsätta dem för behandlingen av femton småknoddar. Så jag hoppar optimistiskt i ett par vidrigt tajta Fornarina från gymnasietiden, pluggar in Lady Gaga i ipoden och känner mig lite som den fjortis jag aldrig var eller blev i mina jeans som rullar över höftbenen och en lätt hysterisk technoliknande musik i öronen. En timma senare knäpper jag upp byxorna och tackar mig själv för det långa linnet, ber Lady Gaga att hålla käften och byter tillbaka till Anna Ternheim.

Jämställdhet och gaybröllop.

Han; trettio och någonting, med en röst som han pratade med någonting mycket rosa.

"Nämen, åh, en liten prinsessa!"

Hon; två och någonting, asförbannad.

"Jag är ingen liten prinsessa, jag är en KUNG!"

Varpå vi tittar på sonen i hans famn som sitter med dockan i handen som han senare bara vägrar släppa taget om. Och vi har fotbollssonen som klampar runt i klackskor, och gaybröllop var och varannan vecka. Och det mest fantastiska av allt, är att jag är den som är förstörd, som ser alla dessa gränssprängningar, normbrytanden, som ens har lärt mig de orden. För hos dem finns de inte ens, hos dem är det självklart att det går lika bra som vad som helst. Hos dem är det ingen skillnad. Kanske skulle vi ta in barn i riksdagen?

Västerländska palestinasjalar?

Under morgontimmarna lättar dimman och efter att ha målat naglarna mörklila tar jag mig så utanför ytterdörren och ut i fukten. Men inte innan jag provat mina chinos och insett att de hänger som säckar i röven och att det är läge för ett par nya, möjligen ett par av högre kvalité, samt läst om palestinasjalar på internet och lärt mig att det finns en västerländsk betydelse av dem om man ska tro det som står på nätet ( lilasvart för feminism, svartvit för anarki, grönsvart för veganism och rödsvart för jag kommer inte ihåg vad) varpå jag väljer min grönsvarta dagen till ära och slår mig ner på ett eko café med en t-shirt som det står protest or not på. Hade jag blott haft någon i den slitna fåtöljen mittemot hade jag kunnat spendera resten av söndagen under det gamla stenvalvet fyllt med udda bord och stolar, mormorslampor, bokhyllor, märklig konst och vinylmusik.

Det har jag inte. Så jag tar mig ut i Söndagsvimlet igen.

Fittgardiner.

Det är Jack the Ripper väder säger pappa. Jag tackar för den och vandrar in i ett spöklikt Humlegården. Ute i förorten har mamma plockat fram gardinalternativ och jag blir delegerad till uppgiften smakråd. Hon drar fram den första och jag blir mållös, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så jag säger det rakt ut.

"Mamma, du har valt en gardin med fittor på"
"VA?!"
"Mönstret. Det ser ut som fittor."

Hon börjar skratta hysteriskt och ja, nu kan hon ju inte välja den gardinen för nu kommer hon också tänka på det varje gång hon kommer in i köket. Istället går vi upp och bokar en resa till London och åker iväg och tittar på lillasyster när hon spelar innebandy och jag får spring i benen.

Från andra sidan Stockholm ringer Tuss. Hon har brutit upp med kärleken, skaffat sig en blogg och börjat fylla den med fina ord. Jag åker hem till min egen soffa och försöker själv och detta är vad jag skapar medan jag fortsätter hamna i rutinen att tvätta på lördagsnätter.

Gud & Kroppkakorna

När jag drog upp rullgardinerna i morse var det vitare än när jag drog ner dem kvällen innan. Vilken idiot beställde mer snö?

Väl uppe på bron (där jag förövrigt kommer till så många insikter att jag tror att broarna ska få en egen kategori) kommer så det enda logiska svaret; någon skickade förstås iväg bönen till gud någon gång lagom till första advent tjugohundraåtta i hopp om snö till det ensamt brinnande ljuset, men missade att ta med den enorma kötiden i beräkningarna, som om den människan trodde att den var den enda som skickade iväg böner upp i tomma luften. Och nu, dryga tre månader senare, har den så blivit hörd. Den tackar vi för, who ever you are.

Som om det inte var nog med det serverades det kroppkakor idag, jag trodde de var utdöda men tackade mig själv för att jag är vegeterian och lyfte glatt på veg. locket, under vilket det gömde sig vegetariska kroppkakor och glädjen dog.

The Sound of Silence

Det var i den grå soffan hon satt. Det var i sina egna bubblor de gick förbi.

"Fools said I, you do not know, silence like a cancer grows"

Så jag sa att vet du, kanske kan det verka märkligt att en främling säger det här bara såhär men vill du kanske ha en kram för jag har en över som jag gärna ger bort.

"Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you"

Och hon sa jatack jättegärna och vad glad jag blir tack så mycket och jag sa att det blir alltid bättre och ta hand om dig men glömde berätta hur jätteglad jag också blev.

Så till dig min främling; du gjorde min dag också för det krävs två för att nå varandra och jag tror att vi gav världen den bästa karma det går att ge. Allomfattande kärlek. Ovillkorlig kärlek.

Tack.

Daybreak.

Islossningen har frusit fast under bron igen. Som ett gigantiskt utspritt pussel, som om någon bara vänt uppochner på kartongen, ligger flaken med avigsidorna mot varandra och ingenting passar längre ihop. Men det är ljust när jag promenerar till jobbet, himlen är, om än i kalla nyanser, både rosa och lila, och isen får frysa bäst den vill för det är inte den som täcker solen. Jag stannar på Mariebergsbron och ser solen gå upp bakom Rålambshovsparken och vattnet, ser hur den faktiskt reser sig bakom byggnaderna.

"Det är så lätt och fantisera. Men mina tankar och minnen står mig upp i halsen."

Solen går upp på en molnfri himmel. På en förskola någonstans i Stockholm spyr en liten knodd så det står härliga till. Vinterkräksjukan har så hittat även dem. Här kommer ingen undan. På andra sidan telefonluren sitter en tonåring och säger att hon inte vill leva längre. En kändis från forna dagar kommer in i ett omklädningsrum och Lilla Essingen är Stockholms mest tätbefolkade ö har jag hört. På en matta ligger en flicka med en själ som inte vill bli funnen och inge lite lugn i kaoset som snurrar i huvudet. I en lägenhet sjunger Anna Ternheim till surret av en ventil och fötter som trampar på övervåningen. Ett kontrollfreak som försöker släppa taget, en yogini som försöker meditera och en människa som säger att hon älskar mänsklighet försöker nå den genom att vara omänsklig.

Så var det Februari.

Vi vaknar tidigt under morgonen utan att behöva ställa väckarklockan. Ligger och drar i sängen, tittar på platser vi vill besöka, lyssnar på morgonmusik. Gör smoothies men glömmer att sätta på locket helt så det skvätter i köket, åker buss innan någonting har öppnat.

Jag lämnar Tuss vid Stureplan och går genom Humlegården. Hissen vid östra har fått spatt och öppnar dörren igen så fort den stängts. Och så håller den på. Jag byter busspartner och jag och Kompis Kusin sätter oss på bussen ut till Djurgården där vi går runt och fryser om fötterna, pratar om vardagen och fotar iskylan som kryper ända in genom skidstrumporna.

Så var det Februari.

Så kom solen sista dagen i Januari ändå.

Så kom solen sista dagen i Januari. Efter veckor av mörker värmde den stenfasaderna för en kort tid under förmiddagen, lös på ansiktena som gick över broarna och berättade att ja, nu går vi mot ljusare tider även här i Norden. Själv gjorde jag små underverk i min del av himlen. Satte upp gardinstänger och en spegel, målade över hålen i väggarna och placerade två nya växter på fönsterbrädan.

Nummer etthundrasexton & monsterjakt i köket.

Nummer nittiosex. Jag tittar ner på min lapp. Etthundrasexton och fem kassor. Jag kalkylerar mina odds på att hinna uträtta ärendet under lunchrasten och blir inte på bättre humör. 66 % av min lunchrast senare blir det så min tur.

Jag: "Hej, jag vill ha en utbetalning på det här."
Bankfan: "Jaha, är du kund hos oss?"
Jag: "Nej"
Bankfan: "Nej då kan jag inte hjälpa dig utan då får du gå till din bank."
Jag: "Men det står ju här att jag ska komma hit även om jag har en annan bank, se här; DENNA UTBETALNING KAN LÖSAS IN PÅ NÄRMSTA NORDEAKONTOR" läser jag högt från pappret de skickat mig.
Bankfan: "Nej, så är det inte."
Jag: "Men varför står det så då? Du tycker kanske inte det är läge att ändra texten om det inte stämmer, jag har nämligen ödslat hema min lunch på detta och det var ju ganska värdelöst."
Varpå bankfan inte svarar.

Så jag går iväg till nästa. Igen, nummer etthundrasexton. Nu betjäns nummer nittioåtta. En kassa. Fuck.

När det så blir min tur frågar jag om jag var tvungen att komma hit. Nej säger hon det skulle ha gått hos Nordea och vad synd att hela lunchen gick och ja svarar jag, glad över att inte alla bankväsen är idioter. Tills:

"Jaha, men du, PENSIONSSPARANDET då, har du tänkt på det?" Och jag undrar om det är ett dåligt skämt. Jag är tjugotre år och 100 % över tiden på min lunchrast, vilket jag också informerat om.
"Nej, det enda jag funderat på är hur jag ska hinna tillbaka till jobbet i någorlunda tid, tack."
"Ja... Eh... Nä... Kanske inte läge för pensionssparande nej."

Nej kanske inte.

TIllbaka på jobbet går vi på monsterjakt i köket där de sover under borden. Men de är snälla monster menar hon. Dom äter bara morötter och välling och nåväl, de verkar väl ganska harmlösa så vi fortsätter smyga på dem tills vi invaderas av storbarnen och ljudnivår går upp till tusen decibel på en nanosekund.

Prinsessor.

Veckodagarna rasar fram bland tullifanter och prinsessor. Jag trappar ner på Ane Brun missbruket och låter henne vila rösten något efter att ha tvingat henne att sjunga för mig morgon och kväll i över två veckors tid och låter Laleh fylla ut tystnaden istället. Och hon fyller den med ännu mer prinsessor medan jag mäter fönsterbredden för gardinstången som det inte ska hänga några gardiner på och äter upp de sista mackorna i frysen.

Mumintrollet & teve-kärringen.

När jag går ut genom portuppgången, mot en himmel som börjar gå mot lila istället för svart och stjärnlös istället för stjärnklar, tänker jag att mardrömmen jag hade om nycklarna kanske inte var en sanndröm i bemärkelsen att någon skulle komma in och strypa mig men en varning om att jag skulle komma att tappa bort mina nycklar. Många timmar senare, med huvudvärk och motstånd i kroppen kliver jag in i omklädningsrummet.

Hon: "Hej!" Hon låter uppriktigt glad över att se mig.
Jag: "Hej!" Och undrar lite hur folk verkar känna igen mig så mycket.
Hon: "Vet du, jag såg en grupp barn idag och tänkte att det kanske var du för jag bor ju där i närheten så jag försökte titta om jag såg dig men det gjorde jag inte!" Hon är sprudlande glad, jag är ett frågetecken inombords.
Min röst: "Jaha! Nej, vi är mest på gården med barnen eftersom de är så små."
Mina tankar: "Vem är detta? Har vi någonsin pratat? Hur vet hon vart jag jobbar och med vad? Vad hade hon tänkt göra om hon sett mig? Vet hon ens vad jag heter? Borde jag veta vad hon heter? Nåväl, antar att det är smidigast att fortsätta konverstationen här med ett mycket smidigt ämnesbyte.

Vi pratar om hennes jobb, vart hon som heter samma sak som hon som var Höna Pöna och ser lika dan ut kommer ifrån (Inte som Höna Pöna alltså utan hon som spelar Höna Pöna). Hon pratar som mumintrollen eller Mark Levengood, men på ett bra sätt. Det är inte många som lyckas med det i mina öron, men detta är behagliga mumintoner. Uppe i soffan erbjuder hon öppet en plats bredvid och motståndet lossnar något medan jag funderar över vad sjutton som hände.

Hemma i postfacket har jag fått ännu mer reklam och erbjudanden, bonusar och rabatter och jag antar att min flyttanmälan gått in för helt plötsligt vill alla önska mig välkommen, men helst bara om jag kommer och handlar hos dem. Fuck you era massproducerande storkedjor tänker jag och slänger den vidriga oxpytten för 10 kr i pappersinsamlingen medan jag undrar hur lite oxe det måste vara i den för att få kallas pytt och gissar på under 1 %. Strax efter ringer telefonen.

"Ja hej jag ringer från Radio och Teve tjänsten DU KANSKE HAR HÖRT OM OSS?" Det var definitivt inte en fråga, det hör ju vemsomhelst. Men jag kopplar över huvud taget inte, klockan är halv nio en onsdagskväll och jag har haft en intensiv dag. Efter några mer ledande frågor och en växande irritation i andra änden slår det mig. Den förbannade teve-licensen. Fan också. Jag kapitulerar. Skicka en räkning då era jävlar, men kan ni inte bara ta bort kanalerna för de behöver jag faktiskt inte och måste man anmäla att man har en teve om man inte har kanaler och bara använder DVDn? Det lockar att vara så jävlig, men jag vågar inte utmana ödet. Inte idag. Istället lägger jag på och tänker på övervakningskamerorna vid trängselskattsgränsen. På storebror. På Banksy och flickan som vattnar en blomma som är en övervakningskamera. Så känner jag mig.

Men när jag sitter här är det egentligen bara mumintrollet och känslan hon efterlämnade som jagar bort tevekärringen och storebror och reklamen och det slår mig först nu att delar av nattens drömmar redan har återkommit i verkligheten.

Grönsaker och knark.

Vi är på restaurang. Det är jag, hon och Ängeln Från Norges Gränsland och vi ska äta efterrätt. Jag kan inte äta det som serveras och får in glass med köttsoppa utan kött. Det är ärtor och morötter i massvis som simmar i det blaskiga som jag antar ska kallas soppa. Bakom oss sitter ett gäng, hon har en filmkamera med sig och vänder sig om och filmar dem, fastnar för samma person som jag.

De är artister, skådespelare för jag är och ser en pjäs som jag egentligen inte ser, men jag är med backstage. Kom säger hon som jag fastnade för kvällen innan och drar iväg med mig på toaletten. Hon öppnar locket överst på toaletten och jag inser att hon knarkar. Fastsatt på baksidan av toastolen sitter en purjolök. Jag går ut och tar på mig hennes tröja som är gudomligt varm.

Alarmet ringer. Vad skönt med ett sånt där soft alarm säger hon och jag slår upp ögonen och stänger av.

För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här på kvällarna.

Man skulle lätt kunna tro att hon upptar större delen av min tid, det vore inte helt obefogat. För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här. Som om hon fortfarande vore nära. Det är hon inte. För sanningen är den att det är satans mycket svårare att skriva om det som ligger sådär nära att orden inte räcker till. Och vi har ingenting som liknar det. Längre. Och det är därför jag lyssnar vidare på Ane Brun, för att hon sätter ord på mina sanningar.

"It would be so easy to sing a song about you
It would be so easy to sing a sobby, pink song about you

I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand

It is so easy to sing this song about you
What you are is inside of me and could easily be
Could easily be
Could be expressed through
This sobby, pink song about you"

Blåste upp en späckhuggare och hängde i taket.

Tillslut blev dimman så tung att den sjönk ända ner till kullerstenarna i Gamla Stan. Jag vände mig om för att se längs gränden mot storkyrkan och såg en levande spökstad, som någonting Lars Winnerbäck sjunger om. När måndagsmorgonen komorkade luften inte längre bära dimman och tappade den i marken där den föll som regn.

Pratkvarnen föll pladask i en vattenpöl och såg ingen anledning att gå upp ur den. Och sanden var ju mjuk och sådär lagom blöt att den fastnade precis överallt. Vilket var kul. Väl inomhus badade vi i havet med fiskarna och hajarna, som ligger mellan bordet och scenen/byggarbetsplatsen och åkte pulka över träparketten. Blåste upp en Späckhuggare och hängde upp den i taket.

Jag rev ut din historia ur min dagbok och slängde den i papperskorgen.

Grannarna har fest i natten. Någon rycker i fel dörr och det går en ilning genom mig av ljudet av någon som försöker komma in. Mardrömmen ligger fortfarande kvar och spökar. Jag tittar ut genom det lilla runda i ytterdörren på ett förvrängt trapphus i mörker utom den röda lampknappen, men blir inte bättre till mods av det för det ser ganska ruggigt ut och hade någon kommit gående i samma stund som jag stod där med ögat mot glaset hade jag frusit i skräck precis som jag gjorde när jag tidigare var nere för att hämta tvätten, då åt min egen spegelbild. Harig? Jag?

Medan musiken dunkar vidare på andra sidan väggen river jag ut din historia ur min dagbok och slänger den i papperskorgen innan jag går och lägger mig. Somnar omedelbart och vaknar till en tidig grå morgon och det slår mig att det morgonpigga börjar komma tillbaka. Det försvann när vi låg i varandras armar och sov, men ensam blandar inga rytmer, så jag följer den enda som hörs. Min egen. Och kanske Tuss för våra rytmer slår i samma takt. Kanske är det det som är hemligheten.

Skattjakt.

Jag går på skattjakt i förrådet. Det är onekligen mitt för jag har nyckeln till hänglåset. Men bakom trädörrarna gömmer sig flak, ja flera stycken, med Carlsberg och Norrlands Guld, räkningar och brev med namnet Rut, en väska med kängor i tillhörande en Frida. En gammal stol, dockor, garnnystan, en säkerhetsväst, kartonger som jag inte tittar i, gamla kuddar och en påse med någonting gult. Någon skattkista fanns där inte och något besviken på äventyrets utdelning stänger jag och sätter låset på plats igen, går in i tvättstugan och proppar maskinen full med vittvätt och diverse färger som i min verklighet hör därtill.

Så går jag upp till mitt igen och öppnar dörren till doften av nybakade chokladmuffins med blåbär och Lisa Ekdahls röst. Diskar undan två dagars disk som vi samlat tillsammans, jagar dammråttor med min sladdlösa dammsugare och välkomnar tavlorna jag lovat att måla, bilderna jag vill sätta upp på väggen med tejpen jag äntligen köpt, musiken som fyller rummet. Det är här skatten finns.

Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu.

Vi har hållit varandra i handen genom höstlöven, kramats framför filmer, gråtit i varandras armar. Vi har kyssts och sovit i samma säng och knullat och bott under samma tak. Vi har ljugit och blivit ljugna för och svikit och blivit svikna och haft andra människor i samma säng. Vi har kallat oss dejtande och inte definierat oss själv och sagt att vi varit kära och jag älskar dig och till och med kallat oss tillsammans under några dagar. Vi har träffat föräldrar och skrivit brev och lämnat varandra och kommit tillbaka och sagt att vi ska ta ett steg tillbaka och bara vara vänner.

Men vi har aldrig varit vänner och misslyckats gång på gång med att försöka ta ett steg tillbaka till någonting som aldrig funnits. Som om vi trott att vänskapen skulle byggt sig själv under alla stormar och orkaner, orosmoln och sömnlösa nätter.

Vi har viskat hemligheter i varandras öron. Tillåtit varandra att prata om allt det som ligger i mörkret som vi försökt låsa in. Vi har varit våra svagheter och varit älskade för dem. Men inte ett enda av alla de samtal vi haft har varit ett samtal mellan vänner. Jag inser det då vi plötsligt pratade igår. Då det plötsligt kändes obekymrat. Då det inte spelade någon roll vilka val hon gjort för jag hade slutat identifiera mig med henne. Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu. Vänner.

Nyckelhistoriens epilog.

I övergången mellan kväll och natt ringer det. Mina nycklar är återfunna men vad hjälper det, låset är bytt och nya extranycklar är utdelade. Nåväl, jag slipper i alla fall berätta för Herr Hyresvärd att jag till och med lyckades tappa bort nyckeln till portuppgången, kanske inte vad man önskar att göra tredje veckan i lägenheten.

I matkön går gubbfan bakom mig i taket för att jag inte lägger upp pinnen som ska skilja matvarorna åt. Han knuffar till mig i ryggen och smäller upp den på bandet. Markering. Jag vänder mig om och tittar på honom. Ler åt den bittra saten. Han börjar muttra om att jag minsann är en sån som inte har koll på någonting annat än mig själv. Jag svarar att inte fan tänker jag ha koll på ditt i alla fall. Bitterfitta.

I Humlegården ligger snön kvar mellan träd, bänkar och gatlyktor. Det är en magisk liten vintervärld mitt i det grå. Jag ritar ett hjärta i frosten på en bil och önskar ägaren en bra dag, vem det än är.

Soluppgångarnas år?

På gångvägen en djupt mörk ändå klar marinblå färg med ljusare ton precis bakom hustaken. På perrongen en ljus marinblå som övergår i det som ska bli det himmelsblåa. Utan för fönstret på tåget en himmelsblå med rosa horisont bakom granarna. Det är soluppgång. Den tredje.

Dagen börjar med att lyssna till telefonsvarare som bekräftar det uppenbara. Just nu är det ingen som kan ta ditt samtal och när så detta just nu kommer då de kan ta mitt samtal bekräftar det jag vet. Låsbyte. Jag kommer ifrån jobbet femton minuter tidigare, får hjälp av pappa med låset, byter om i framsätet på bilen men fastnar i en helvetisk trafikstockning och missar yogan, tar en lugn kväll hemma. Betalar räkningar, dricker te, läser bloggar, klipper och klistrar, påbörjar tavlorna jag lovat att försöka ge mig på, skapar planer av drömmar som ska göra dem till verklighet och lyssnar vidare på Ane Brun.

Crikus Cikör's "Inside out"

Långsamt fylls platserna till fullsatt och let the magic begin. Scenen fylls av figurer. En tant i tåspetsskor som balanserar på ölflaskor, trapetskonstnärer, jonglörer, akrobater, artister, konstnärer, kondomdansare, blodkroppar, hjärtan, cyklar, en man i vitt. Jag skrattar i två timmar och när vi lämnar de bekväma blåa fåtöljerna har jag kramp i kindbenen och mungipor som fastnat i öronhöjd och tänker på Something Corporates "Walking by"

"Your grand dad left home for the circus. He was young just like me, with hope to explore. He married a girl in Virginia. She could swing the trapeze; they could sleep on the floor."

Jag berättar för Den Gamla Gymnasten om min dröm, för min mamma sa alltid när jag var mindre att man skulle berätta sina mardrömmar annars kanske de blev sanna. Än idag tar jag inga risker. Hon berättar om en sanndröm hon haft. Sen får jag skjuts hem, svävar ner för den isiga backen och in genom porten, det har varit en magisk kväll. Utanför ytterdörren hittar jag inte mina hemmanycklar, de är borta, och Tisdagskvällen är inte så jävla magisk längre. Gubben Hyresvärd har en extranyckel som jag får låna, men vad hjälper det med nattens mardröm i huvudet och nu en nyckel som faktiskt är ute på vift, samt en vän som pratar om sanndrömmar?

Smått hysterisk ringer jag till pappa och till Den Gamla Gymnasten. Hon säger att hon hörde nycklar falla under stolarna där vi satt och böjde sig ner för att titta men inte såg någonting. Men telefonväxeln har stängt för 22.00 räknas inte som kontorstid och jag tänker inte sova ensam hemma med en potentiell mardrömsman med tillgång till mina hemmanycklar på fri fot. Även om mamma säger att jag kan ju ställa en stol under handtaget, som om livet vore någon satans film. Nej i verkliga livet blir man strypt i sömnen, det är bara i filmerna som den jagade rusar för livet och mördaren går. I verkligheten rusar mördaren fram och jag sitter paralyserad av skräck i sängen och har inte rört mig en millimeter. Så om du frågar mig ifall jag tänker släcka ner, krypa in under täcket och be till gud att överleva natten är mitt svar nej. Så mycket tillit till de högre makterna har jag inte ännu. Inte så mycket dödsönskan heller för den delen.

"Lock your back door, you idiot, however invincible you imagine yourself to be. You are wrong"

Jag hör nyckeln i ytterdörren. Hur låset vrids om. Under sekunden mellan att nyckeln tas ut och dörren öppnas hinner jag undra om det är någon som borde komma nu men känna instinktivt att detta inte är någon som borde vara här och vakna med ett ryck. Stirra ut i det nattsvarta som är mörkare än det egentligen är. Ingenting händer. Ingenting hörs. Inga knarranden över furuparketten. Inget frasande av kläder. Bättre att gå och se vem det är än att ligga kvar, skräckslagen i natten, resonerar jag och slänger täcket åt sidan, gör en ansats att ta mig ur sängen. Han sitter redan där, på sängen, håller fast mina händer och kopplar sitt strypgrepp. Så blir det absurt, men slutar inte att vara verklighet. Jag får in mitt finger i en av hans ögonhålor och tänker att jag ska vrida nacken av honom. Nacken vrids till näsan pekar bakåt och det hörs ett knakande. Jag släpper. Han vrider tillbaka huvudet, det går inte vrida nacken av honom.

Jag vaknar med ett ryck. Rummet är inte lika svart men mörkt nog. Jag stirrar på mobildisplayen. 23.51. Fan. Jag somnade tidigt och är så illa tvungen att somna om. Jag vet innerst inne att jag drömde om dörren och mannen, men går upp för säkerhets skull. Tänder varenda lampa, kollar varje gömställe. Toaletten bakom duschdraperiet, garderoben, städskåpet, bakom kylen, under sängen. Kollar så att dörren är låst.

Det var år sen jag drömde mardrömmar sist. När klockan sen ringer 05.30 och jag blundande tagit mig ut i duschen kommer jag att tänka på Ani DiFrancos "Parameters".

"thirty-three years go by
and not once do you come home
to find a man sitting in your bedroom.
that is
a man you don't know
who came a long way to deliver one very specific message:
lock your back door, you idiot
however invincible you imagine yourself to be
you are wrong

thirty-three years go by
and you loosen the momentum of teenage nightmares
your breasts hang like a woman's
and you don't jump at shadows anymore
instead you may simply pause to admire
those that move with the grace of trees
dancing past streetlights
and you walk through your house without turning on lamps
sure of the angle from door to table
from table to staircase
sure of the number of steps
seven to the landing two to turn right
then seven more
sure you will stroll serenely on the moving walkway of memory
across your bedroom
and collapse with a sigh onto your bed
shoes falling
thunk thunk
onto the floor
and there will be no strange man
suddenly all that time sitting there
sitting there on what must be the prize chair
in your collection of uncomfortable chairs
with a wild look in his eyes
and hands that you cannot see
holding what?
you do not know

so sure are you of the endless drumming rhythm of your isolation
that you are painfully slow to adjust
if only because
yours is not that genre of story
still and again, life cannot muster the stuff of movies
no bullets shattering glass
instead fear sits patiently
fear almost smiles when you finally see him
though you have kept him waiting for thirty-three years
and now he has let himself in
and he has brought you fistfuls of teenage nightmares
though you think you see, in your naivete
that he is empty handed
and this brings you great relief
at the time

new as you are, really, to the idea that
even after you've long since gotten used to the parameters
they can all change
while you're out one night having a drink with a friend
some big hand may be turning a big dial
switching channels on your dreams
until you find yourself lost in them
and watching your daily life with the sound off
and of course having cautiously turned down the flame under your eyes
there are more shadows around everything
your vision a dim flashlight that you have to shake all the way to the outhouse
your solitude elevating itself like the spirit of the dead
presiding over your supposed repose
not really sleep at all
just a sleeping position and a series of suspicious sounds
a clanking pipe
a creaking branch
the footfalls of a cat
all of this and maybe
the swish of the soft leather of your intruder's coat
as you walk him step by step back to the door
having talked him down off the ledge of a very bad idea
soft leather, big feet, almond eyes
the kinds of details the police officer would ask for later
with his clipboard
and his pistol
in your hallway"

Islossning.

Vi har samma humor. Samma lugn.
Samma livsfilosofi. Samma värderingar.
Samma kreativitet fast åt olika håll.
Samma intressen. Samma öppenhet.

Jag undrar hur i helvete det kom sig
att vi som känner oss så nära inte kom närmre.
Varför jag inte såg det när det fanns där framför mig.
Varför vi helt plötsligt under en hemmafest kom närmre för en sekund och
varför vi höll handen när vi gick hem genom Sydeuropa
men ännu mer varför slutade vi?
Varför jag inte fortsatte att följa efter
det där pirret som tog mig tillbaka till lågstadiet då hålla handen var det bästa som fanns och det inte behövde komma någonting efter.

Dagen efter frågade hon om vi inte kunde hålla handen igen.
Energin blev underlig och händerna passade helt plötsligt inte ihop
vi höll aldrig handen igen.
Istället började jag hålla handen med någon annan.
Någon som
om jag ska vara ärlig, det inte pirrade om.
Någon som
om jag ska vara ärlig, aldrig blev förälskad i.
Någon som
om jag ska vara ärlig, älskade och hade glimtar av den typen av kärlek med men...

Det roliga i situationen är att vi båda
som svävade fram där på nattgatorna med fingrarna ihoptrasslade
blev intresserade av henne istället och gick olika vägar
en av oss med henne och en utan
men kom till samma mål.
"Vet du, nu känns det nästan löjligt att jag trodde att jag var kär i henne".
Och när jag sitter framför skärmen och stirrar på orden
som liknar Cornelis Wreesviks
"Bara jag får ha mitt ansikte kvar, dolt i min älsklings hår"
känner jag precis samma sak.

Utanför bussfönstret bryter sig isflaken loss från varandra
vi står på varsin sida av sprickan som uppstår.
Vattnet under broarna börjar röra på sig.
För nya flak samman
låter andra glida isär
låter oss glida isär
tappar kontrollen och lämnar vissa åt att krocka med varandra.
På ett tredje står du
Kanske krockar vi någon dag igen
Kanske fryser det på just den natten så mycket att isflaken vi står på flätas ihop som våra händer så vi kan dela ett större flak.

Affärslunch, i dubbel bemärkelse.

Jag ser att hon tittar på mig. Värderar. Hur hundra etiketter flyger genom hennes huvud. Jag ser att hon inte ser att jag ser för det är inte mina ögon hon letar efter utan någonting annat. Ett svar. En kategori. Någonstans att placera mig så hon kan inbilla sig att hon är trygg när hon vet vem jag är. Jag ser att Journalisten tittar också och inser att de sagt någonting innan som jag varken hört eller sett. Allt detta i ögonvrån eftersom jag tittar ner i mobilen och uppfattar en viskning, som inte är så diskret i det tomma klassrummet. "Ja, ser ut som en docka liksom" och en viftning med handen som förklarar att det är ansiktet hon menar. Och håret, givetvis är det håret. Änglahåret, dockhåret. Jag tar det som en komplimang, det brukar vara menat så.

Någon timma senare får jag skjuts hem. Av Journalisten som jag såväl känner igen, mest för att hon liknar Tok-Karlsson, 50 år, man. Samma ögon, färger, näsa, mun. Ja när jag sneglar riktigt intensivt är det verkligen slående likt, som en kvinnlig version av Tok-Karlsson. Jag skrattar till över minnet hur jag sprang på honom ute på en konferensanläggning för några år sen, den mest otänkbara plats för mig att befinna mig på, vilket bekräftades av det stressade ansiktsuttrycket bakom molnet av illaluktande eau de cologne och rösten som inte hittade sitt normala läge när den försökte uttala det som kändes som årets största lögn; Jaeeeh jag är på affärslunch. Pekar på kvinnan. Efteråt, när jag samlat mig efter det märkliga sammanträffandet ler jag åt ordet affärslunch och tänker att helt lögnaktigt var det ju ändå inte.

The curious case of Benjamin Buttons.

Bakom busskuren i backen, gatlyktorna och vägskyltarna på bron. Där borta på andra sidan vattnet bakom globen och molnen, går solen upp. Godmorgon Stockholm viskar jag och fotograferar underverket som jag inte kunde se innan jag lämnat det jag inte såg för att komma tillbaka och upptäcka att jag vetat att det funnits här hela tiden. Så obekant välbekant.

Och jag kryssar mellan öar på bussar och tåg och kliver av på okända hållplatser och in i främmande lokaler och samtalar med främlingar om det som ligger närmast hjärtat. Nästan.

När kvällen går mot natt sitter jag i den gamla omgjorda teatern och tittar på The curious case of Benjamin Button och försöker komma på vad hon som läser har medverkat i men kan bara komma på att hon gråter i den filmen, och att hon är helt förtrollande vacker både i den filmen och den här. Det slår mig sen att det är Legends of the fall jag har sett henne i.

Skyline.

Stockholms skyline genom bussfönstret. Jag har tittat på den varje kväll i en vecka nu. Tänkt att jag vill fotografera den, alla miljontals lysande prickar där på andra sidan vattnet. Vid ändhållplatsen kliver jag av. Går hem genom en isande kall fredagskväll, lika mörk som morgonen jag gick iväg igenom innan jag ställde mig och frös tills hårbottnen under mössan kallnade och tårna blev till isbitar under de dubbla raggsockorna och vinterkängorna.

Hemma har mjölken surnat i kylen och det förbannade nederländska företaget har stoppat ännu mer post som inte tillhör mig i mitt postfack. Så jag blandar den gamla mjölken med Bromma teet ändå och häller i så mycket det går av det som är kvar i grötskålen, men äter i slutändan bara upp gröten och låter några kvarlämnade russin simma kvar i det vita. Let´s dance står på i bakgrunden, tragiskt nog, och tvätten ligger och väntar nere i källartvättstugan, troligtvis klar efter snabbprogrammet men jag sitter kvar i soffan ett tag till, med fötterna uppslängda på soffbordet av glas och mörkt trä.

För det är ganska varmt här. Varmt av små händer som fattar tag om mina, visar mig upptäckter och pekar på mirakel som de vill dela med sig av till hela världen, villkorslöst. Små händer som får mina att dra upp rullgardinerna igen, vinka till grannarna med insyn och skita fullständigt i vad de ser och inte ser, för jag vill vara en av de där prickarna på andra sidan vattnet som någon annan kan titta på i vinternatten.

Mitt ego aka The Drama Queen.

Jag undrar hur det går.
Hon säger det fixar sig i morgon, skulle jag göra det här åt dig?
Jag svär för mig själv över att hon har rätt och jag behöver en tjänst, över att varje gång jag klipper en lina knyter hon en ny. Hon frågar hur det är, säger grattis i efterskott, som om hon hade glömt.
Jag säger;
det är bra.

Men det kommer följd frågor om allt det nya och plötsligt ger jag henne min framtid i ord. Hon berättar att hon längtar hem och jag vet att det inte är mig hon menar, att jag varken är hem eller längtan. Så blir jag sådär obeskrivligt trött igen. Så trött att jag måste skratta åt mitt ego som tycker att hon ska vilja ha mig även fast min själ vet att jag inte vill ha henne. Så medan själen ger henne all kärlek, oavsett vad, så går egot amok och blir Drama Queen och börjar sjunga på George Michaels "I can't make you love me if you don't, you can't make your heart feel, something that it wooooon't".

"He draws the curtains aside, unfolding the first morning light"

När jag gick längs vattnet i den tidiga morgonen som såg ut som natt, hade stjärnorna inte gått och lagt sig ännu utan blinkade fortfarande från en kolsvart himmel och månen var uppe i flera timmar till och försvann först när vi alla gungat klart och gick in för förmiddagsfrukt. Ändå var det någonting i energin där under morgontimmarna som berättade att det var just morgon och inte natt, jag tror att det var någonting i luften, en början på någonting nytt.

Kanske var det nya att jag slutat misshandla Coldplays "Viva la lida" och Amy McDonalds " This is the life" och hittat årets tredje låt att spela på repeat, Ane Bruns "Changing of the seasons", där jag förtrollas av ordet disenchanted varje gång hon sjunger det. Kanske var det Anarkisten som pratade tre språk men inte verkade vilja förstå mitt, eller den nya läraren, eller de sju nya SMS:en, eller tjugoen nya meddelandena, den nya papperskorgen på toaletten eller de nya växterna i fönstret, den nya parfymen eller det nya torkstället. Jag vet inte.

Men när jag kom gående hem igen gapade mina fönster inte tomma som svarta hål i rymden utan sken av varmt ljus och någonting välbekant, min familj, mammas bullar, pappas kladdkaka, småsyskonen och nyheterna på teve.

Dialekt dag.

Hon pratar en kraftig gotländska och jag undrar hur jag kunde missa den första gången vi träffades, jag kan omöjligen ha varit så nervös att den gick förbi obemärkt. Associationerna flyger fritt inuti huvudet. Babben Larsson, Keno, Jäys morfar, Roadtrip, Jordgubbslandet med det blå nätet över.

Så slutar hon och Assistenten tar vid och jag har aldrig riktigt hajjat det där med Stockholmska, vad Stockholmska är. Jag vet vad Liiiidingööö dialekten är och när folk beskriver Stockholmska är det någonting som liknar det som kommer ur deras munnar. Sen säger de att man hör att jag kommer från Stockholm och det går en ilning i mitt innersta. Låter jag så? Jag hoppas innerligt att det inte är så för det jag förknippar med Stockholmska låter överlägset, nästan som om vart enda ord har en underton av hånskratt. Det är det där upptight, "pinne i anus" som vi använde flitigt några år för att på ett bildligt och mycket tydligt sätt förklara stela människor.

Vidare in i tisdagskvällen kommer en norrlänning in i bilden, hon låter som uttrycket "lugn som en filbunke" tillsammans med "kolugn" och pratar om lugn och ingen stress och allt är rätt och att vara sig själv och sluta pressa och stoppar in en snus som jag undrar vad det är i.

Världens bästa hälsningsreplik.

"Vet du?! En morgon vaknade jag av att en APA hoppade upp och ner i min säng!"

Hon tittar storögt upp på mig medan vi krånglar oss in genom ytterdörren, hon med sin rosa overall och jag med mina lånade täckbyxor. Det är det första hon säger till mig, första gången hon ser mig över huvud taget. Jag tänker att kanske skulle världen vara en lite bättre plats om vi började hälsa så på varandra istället och funderar över vad som skulle hända om man började. Hon fortsätter babbla in i kapprummet, av med vantarna och ur skorna och upp för trappan där hon börjar dansa istället.

Hennes namn är ett från min barndom, som jag inte kan placera men förknippar med katter och galet rött hår. Jag skrattar och tänker att namnet passar henne, där hon babblar på och pussar på de som gör sig illa, sjunger och ivrigt ska fram och titta i den magiska boxen, hoppandes av förväntning.

Att bygga en fristad.

Långsamt vänjer jag mig vid ensamboende livet. Det märkliga ventilsurret i nattmörkret och dova ljud, dämpade av väggarna, som berättar om livet på andra sidan. Gurglandet i vattenledningarna när någon annan spolar i kranarna och ekot av porten när människor kommer och går. Rösten när jag nynnar för mig själv och knarret de gamla furuplankorna ger ifrån sig när jag rör mig över dem.

Och i de nya ljuden börjar det växa fram ett lugn, en harmoni, sa Ängeln Från Norges Gränsland första gången hon steg innanför ytterdörren, och runt den bygger jag min egna lilla fristad där den starkaste rutinen är en jag och Tuss skapat tillsammans; varsitt täcke att mysa under i varsin del av soffan, jag det röda, hon det gula, jag i den bortre änden, hon i den närmre, oavsett om vi äter, pratar, dricker te, lyssnar på musik eller tittar på teve. Det är det vi gör bäst jag och Tuss, skapar saker som är våra, tillsammans, där jag är jag och hon är hon, och jag har mitt och hon har sitt. Jag och Tuss skulle bli utmärkta livspartners, utom på sexplanet.

"Are they saying goodbye or is it just like before, could it be that I made him love her more?"

Jag åker buss genom morgonen. Den tredje bussen på det nya dygnet. Stockholm på andra sidan vattnet är fortfarande släckt utom DN skrapan som verkar kompensera resten av mörkret genom att ha vartenda lysrör tänt. Det ligger en dimma över staden. Den äter upp den översta delen på det stora bokstäverna och kyrktornen på de högsta höjderna.

Ytterligare en buss, en tågresa och en bilfärd längre norrut går vi en vinterpromenad i det råa landskapet där träden inte är riktigt gröna, snön inte riktigt vit, åkrarna inte riktigt gula och jorden inte riktigt brun, men där vinden viner över de öppna fälten och den istäckta sjön och dimman i alla fall måste vara grå för den suddar ut konturerna och lägger sig över färgerna.

Hemma i föräldrarnas soffa tar jag av mig strumporna som blivit blöta. Virar filten om axlarna och försöker tina, men känner mig nerkyld ända in i insidan, sveper en egen filt om fötterna och försöker framkalla en känsla som liknar lycka av att se hennes namn bredvid hennes, av att hon kanske hittat rätt, men känner mig lurad och trött ända in i själen och lite som huvudpersonen i Ane Bruns " Are they saying goodbye?"

The Universe Conspiracy

När jag står i lunchkön för att äta lunch med mamma berättar jag om drömmen jag hade. "Och så skulle vi leka en lek och alla skulle presentera sig och alla hette..." Min röst fortsätter berätta men mitt huvud stannar upp. Visst var det så. Jag kom inte ihåg det imorse, men alla jag drömde om hade samma namn, hennes namn. Mamma skrattar till, jag måste ha berättat klart och skrattet rycker tillbaka mig till lunchrastsmyllrande människor och det som så ofta kallas verkligheten.

I verkligheten har de inget laktosfritt, säger de, men de vet egentligen inte, jag har lärt mig läsa av det där. Man ser när människor vet vad de pratar om, tror sig veta vad de pratar om och inte har en jävla aning. Dessa är det senare aternativet. Så jag dricker en färskpressad juice och går sedan villigt med in på akademibokhandeln för att vara smakråd när det gäller att välja väggalmanacka till det nyrenoverade köket, eftersom jag älskar både bokhandlar och kalendrar, och mamma. I almanacksväljandet ringer det, och nej, det finns nog faktiskt ingenting som heter slumpen eller tillfällighet. Det finns en mening i allt.

Hennes röst får mig att tappa fattningen helt och min röst att lägga i tonläget "allt är bra trevlig" den som annars används på personer som jag inte vill släppa in under ytan. Jag tänker på hur hon brukade säga att jag lät när jag pratade med min mamma i telefonen, kanske är det lite så jag låter. Jag undrar om universum funkar så att hon kände att hon höll på att försvinna och självklart också över följdfrågan; har universum också bestämt att hon inte ska göra det?

"Näe, jag är bara jätteförvånad över att du ringer, jageee..."
"Vadå, trodde du att jag aldrig skulle höra av mig igen eller?"

Universum vs. Lady Soul 1-0, tackochlov.

När jag vaknade hade jag glömt bort ditt ansikte.

Jag drömde att kriget i Gaza var här. Jag hade åkt till andra sidan stan för att träffa prinsen som var en elvaårig pojke och min vän. Jag minns att vi satt i en danssal och skulle leka en lek där alla skulle presentera sig och sen gissa hos vem en av personerna skulle gömma någonting. Personen som skulle gömma någonting var Barndomsvännen till Lillebror när de gick på dagis. När turen kom till mig att gissa så gissade jag på att hon skulle gömma den hos mig och hon såg finurlig ut. Jag minns att alla tittade på mig som vem fan är du och känslan av att ja vem fan är jag som vågar säga någonting och tro att jag är någonting och ta plats. Och jag minns att jag skulle hem och vi (jag och prinsen) gick högt uppe på broar som inte var mer än en decimeter tjocka och gick längs med taken på husen och upp och ner som den värsta bergochdalbana och liknade stuprör, men där det märkligaste av allt var att han, medan vi gick där, sa; och här ska bron gå såhär och sen upp här och så ner och runt hörnan. Som om det var broar som inte byggts än som vi gick på.

Helt plötsligt rasade kriget vilt och alla vägar till Liljeholmen var avspärrade, jag skulle aldrig kunna ta mig till bussen. Istället blev jag visad till en trappa av sand som ledde ner under jorden. "Gå här, krot" sa han, han bröt på svenska och jag förstod inte. Tills jag kom ner för trappan, det låg pannlampor och lös på en hatthylla och i en stor kista låg en massa krut. Dynamit, fast färgglatt turkos.

När jag vaknade hade jag glömt bort ditt ansikte. Jag försökte få fatt i helheten av det innan det blåste iväg, men lyckades bara fånga lösryckta fragment. Färgen och längden på håret men inte frisyren. Ögonfärgen och ögonbrynen men inte formen på ögonen. Piercingen mellan näsan och överläppen men inte näsans form och inte läpparnas, men tänderna. Ögonen när de skrattar men inte leendet. Det fick mig att undra om jag alltid men omedvetet tänkt på dig det första jag gjort på morgonen som för att checka av att du fortfarande är där och om du håller på att försvinna?

Perversväggar & Misshandel på bottenvåningen.

Vi provade lyssna på radio ett tag vet jag. Det enda jag minns att jag hörde från de där högtalarna var Nickelbacks "Rockstar" om och om och om igen, tills vi gav upp och lät bli radion i ett och ett halvt år.

Här är det annorlunda, och jag har hamnat lite efter i tiden (ett tecken på det, som inte går att misstolka är när jag förtjust utropar "åh! Höj mamma, den här låten är så bra!" och hon svarar "ja! visst är den!") Då vet man, att man gått in i den där fasen när låten inte längre spelas frenetiskt på radion, men ändå tillräckligt- ja alldeles för ofta om man frågar de som lyssnar på radio och "vet vad som är inne" för de svarar med att sänka volymen, byta kanal och muttra; men för fan inte den här igen.

Jag är radion.

I min etta med lövtunna väggar som verkar vara utrustade med självtänkande filter för de verkar enbart släppa igenom, eventuellt även förstärka, ljudet av grannarna när de har sex i lägenheten ovanför, så mycket att någon i det lilla lägenhetshuset med mycket få lägenheter i, lagt en anonym (för i Sverige är man gärna anonym och pratar inte högt om sånnahär saker) lapp i brevinkastet om att sänka volymen. På sexet alltså. Eller stönandet antar jag. Ibland kan man även ibland höra sängkonversationerna, och jag hör aldrig några andra konversationer genom väggarna annars. Så slutsatsen måste ju vara den att väggarna är självtänkande väggar med sexfilter. Perversväggar helt enkelt.

Där i alla fall. Där spelar jag Amy McDonalds "This is the life" och Coldplays "Viva la vida" på repeat och högsta volym och tröstar mig med att jag i alla fall inte är lika gravt skadad som Kompis Kusin som utför samma misshandel fast på Britney Spears "Womanizer" och tänker att kanske kan jag använda det som svarsreplik om det dimper ner en anonym lapp i mitt brevinkast.

Den där soluppgångsklichén nivet.

Efter det obligatoriska kärrigstoppet och bara millimetrar ifrån att rulla in i trucken bakom som givetvis var tvungen att parkera sig i röven på mig i både snömodd och uppförsbacke samt några fantasifullt ihopsatta svordomsverser om både bilfan och truckförarjävlen, kliver jag ut ur bilen några minuter för tidig till frisören men alldeles perfekt i tid för soluppgången.

Jag förbannar mig själv en nanosekund för att jag inte tog kameran med mig, men det går inte att bevittna ett mirakel och svära samtidigt så jag slutar lika fort som jag började, vänder ansiktet mot det guldiga och kisar ut över snötäcket som ligger över isen, bryggorna som vattnet frusit fast runt, fåglarna, bänkarna. Det är en idyll och en klyscha, men som Ängeln Från Norges Gränsland sa när vi låg där under täcken långt in i natten; när en klyscha känns äkta så finns det liksom inga vackrare ord att säga än just klyschan. Och detta är äkta klyscha och bland det finaste som finns.

Kaffekokaren & Mark Levengood

Äntligen faller snön. Det är två år sen sist jag såg den falla och ligga kvar. Igår gick jag genom en isande kall stad efter att ha druckit rykande varmt te för att säga hej och nu är jag hemma till Mr.O. Möttes av en kram och ögon som undrade men läppar som inte vågade fråga.

Hemma igen, med stelfrusna tår för man får skylla sig själv när man går ut i converse mitt vinternorden, ringer Tuss och berättar uppjagat att hon kommer få kläder för tiotusentals kronor om året och att hon firat med att köpa en kaffekokare med filter och kaffe till sig själv men till min lägenhet. Jag blir varm inombords, för jag känner att vi känner samma sak, hon är lika välkommen i lägenheten som jag är, som inneboende, som back in the old days, som om vi börjar detta år precis som vi började det förra, med att bli roomies. Jag tänker på hur mycket jag avskydde henne för ett och ett halvt år sen när jag stod där i det nya landet och knappt kunde tro mina ögon när jag såg hennes efternamn på min ytterdörr och hur mycket jag älskar henne nu. Livet är som vackrast när det inte blir som man tänkt sig för endast då blir det precis som det var meningen att det skulle bli.

När morgonen kommer sitter jag framför nyhetsmorgon och lyssnar på Mark Levengood när han läser ur sin senaste bok, ett avsnitt om Carolina Gynnings sillikonbröst och jag skrattar högt åt illustrationen han visar upp samtidigt som jag tänker att det inte är många människor som har förmågan att framföra en vänlig ironi. Han besitter den, och för den egenskapen, samt hur öppen och varm han framstår där genom strålningen älskar jag honom där och då och bestämmer mig för att han har lyckats sälja mig boken, jag vill läsa den.

Fram tills att det händer avslutar jag en av de vackraste böcker jag någonsin läst och säger varma ord om den till alla jag kan påverka följt av LÄS DEN! Samtidigt som jag väljer att citera en del av den som inte alls beskriver stämningen i boken för den är fylld av kärlek, men eftersom jag är en sucker av stora mått på ord som förtrollar oavsett om de så handlar om raggsockor så väljer jag givetvis en sån del. Man kan sälja vad som helst till mig i ord.

"Mitt ego är en lurig jävel. Sminkat bakom verbal ödmjukhet väser det fram sin självcentrering. Min medvetenhet om egot kan mitt ego använda för att låtsas att det inte längre finns. Men det finns. Den jävlen."

(Ur Bob Hanssons "Kärlek, hur fan gör man?")

"'Cause your presence still lingers here and it won't leave me alone"

Dagen efter den dagen där det som inte skulle hända hände och hon som inte skulle hinna med tåget som gick till andra sidan nyårsafton fick konduktören att dra i nödbromsen i sista sekund så hon kunde smyga sig på och med ändå, sitter vi i den adressändrade lägenheten som jag var tvungen att radera hennes namn ur, på golvet, konstnärssjälar som vi är.

Den f.d Pundaren som beter sig märkligare än vanligt, då han plötsligt beter sig mer som en genomsnittlig "normal" människa och Ängeln Från Norges Gränsland ligger i en liten hög och kramas, jag sitter och undrar hur det blev så att jag inte har någon att kramas med när telefonen ringer. Jag vet redan innan att det är hon.

Han svarar, reser sig från golvet och går ut i hallen som är en del av rummet vi sitter i så vilken skillnad gör det? Ja han slipper ju ha mina roade blickar på sig, för det går inte göra annat än skratta, rått, kallt, ironiskt, överlägset. Hon vill träffas, han säger att han är där han är och bjuder inte in henne hon frågar inte om hon kan komma och det är uppenbart att de pratat tidigare, att det som var så hux-flux inte är något annat än ytterligare en planerad lögn. Fuck you.

Skrattet ekar ironiskt nog vidare in i Lördagen då jag inser att hon är skyldig mig pengar, för mycket för att skita i och att det nu är tredje dagen som vi klampar in i varandras liv trots att vi vänt ryggen till och gått åt motsatta håll. Men det känns bra att jag är den som brakar in i hennes liv denna gång och inte hon i mitt och det känns ännu bättre att jag gör det med ett hej, kommatecken, kontonummer, belopp, punkt.

Tolv timmar och tjugotvåminuter.

Jag skulle inte ens säga att jag hade bestämt mig för att inte berätta att jag bestämt mig för att inte prata om henne. För redan det hade varit att prata om henne och jag var ganska säker på att jag inte ville börja mitt nya år med henne i det. Jag ringde inte på nyår, skrev inga SMS.
Fick inga samtal, inga SMS.

Istället åt jag hemlagad pizza och sojaglass direkt ur förpackningen med en vacker vän, åkte på en fest som hölls i en centralt belägen lägenhet och innehöll den sorgligaste julgran av plast jag någonsin sett och människor som alla hade någonting gemensamt med de andra. Ett gammalt sommarjobb. Min gemensamhetsfaktor var på minus fem men det var okej för jag insåg att jag var jävligt okej med att inte passa in på en plats där jag inte ville passa in och känslan av att jag är den jag vill vara gjorde mig lugn, tillfreds.

Men så kom nyårsdagens morgon, fortfarande utan både samtal och SMS. Och det är nästan som ett patetiskt manus till en amerikansk romantisk komedi. Jag lämnar livet i exil och flyttar hem igen. Avslutar min utbildning och hoppar på ett jobb inom någonting helt annat. Börjar köra grejer och flytta in i den nya lägenheten på det givna datumet nollett nollett. Bryter mitt kaos till odefinierade förhållande och går in i det nya som bara jag. Adressändrar. Och smack! Tolv timmar och tjugotvå minuter in i det nya året. Det är visst någon som använde min dator till att adressändra med i höstas. Där är vart enda fält hon. Namn, adress, personnummer- till och med de fyra sista siffrorna, e-mail, telefonnummer. Och det är bara att börja klicka i varje fält, ett i taget och radera bokstäverna en i taget.