Som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala.

Vi tar tunneln till Hornstull och en affisch som berättar att whitest boy alive ska spela på strand. Det är en fin affisch och jag vill ju göra en stor street/grafitti/konst vägg av insidan på ytterdörren så jag tittar på Tuss, tvekande, som en annan förstagångsligist i patetiskt liten skala- sno (om det ens kallas sno, äger någon den?) en affisch från en offentlig vägg. Hon tittar på mig som; Honey, vi bor i Sverige. Tror du någon skulle öppna käften och säga något? Och jag bestämmer mig för att hon har rätt men rafsar ändå ner den någorlunda snabbt, sliter med halva Per Gessle i farten och lämnar honom utan huvud och med ett halvt öga innan vi går vidare mot det utsatta målet. Långholmen.

Där inviger vi våren ytterligare med årets första videodagbok och skrattar högt när vi tittar på oss själva och våra ticks. Jag med min näsa som rör sig och märkliga sarkasm där jag jiddrar på om mumintroll och mosaik, containrar och att ge mat till de hemlösa. Och Tuss, med sina händer som illustrerar vissa ord som de tycker är viktiga utan att hon är medveten om det.

På hållplatsen hem vänder jag mig om och möts av en enorm Lisbeth Salander, Milleniumtrilogin, den höjda till skyarna kriminalromanen ska bli film. Jag tittar på henne. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, kängor. Skrattar till när jag tittar på mig själv. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart hood, höga converse. Bara nithalsbandet, några fler piercings och en lättare krigsmålning som fattas.