Åt helvete med normer och avvikelser.

Jag fortsätter engagera mig, aktivista, lyssna, reflektera, kritisera, nicka instämmande. Undra över hur många vägar det finns att gå, vilka vägar som är mina alternativ, vilka vägar andra människor har gått. Känner igen mig på den där platsen som nybörjare, att inte veta riktigt vem jag är eller vart jag står. För jag har liksom inte alla fakta. Och det är av någon anledning mycket läskigt att utgå bara från sig själv utan teoretiska underlag, medicinska undersökningar, politiska ismer eller någonting annat att lägga över svaret på. Även om jag vet att jag inte vill, kommer eller kan bli fullärd, perfekt, tråkig, fackmänniska, stereotyp. För det är ju inte det jag vill bli. Innerst inne vet jag ju, som hon säger. Men vad fan, ingenting ska spela någon roll. Åt helvete med normer och avvikelser.

Och det är märkligt, för oavsett vilken sida man väljer, vilka slagord man skriker eller vilka märken man målar på sina plakat. Så finns stereotyperna på båda sidorna, och av någon jävlig anledning känns det ibland så mycket enklare att bli en radikal, en stereotyp, eller en intetsägare, än att med all kraft hävda att jag och alla andra ska få vara precis som vi är och ska inte behöva ändra oss för att passa in. Inte på någon sida. Det ska inte behöva finnas några satans sidor.

Idag är en sån dag när det känns svårt att inte bara acceptera reglerna som satts upp för mig, av alla andras fördomar, rätta mig i ledet och bli en stereotyp.