"This has been lady Soul: With, let's face it, a bit of a crush now actually"

Bara i den här staden bor det lika mycket människor som i hela Sverige samlat och det är med någon skräckblandad förtjusning jag förälskar mig i London. Där står lysande billboards, mörka bakgator och hysteriskt blinkande avenyer för skräcken och dialekten och mångfalden, sohos ghetto för förälskelsen. Alla smälter in, blandas, passar in och Stockholms uppdelade, segregerade samhälle framstår som fruktansvärt.

Här går jag på gator, somnar och vaknar till ljudet av sirener, äter hotellfrukost, åker upp i London Eye, tittar på människor, dagdrömmer om en miljonvinst.

Tillbaka i Stockholm är det kallt och rått. Jag glömmer mobilladdaren och går amok i måndagsnatten för hur fan ska jag vakna om några timmar utan något som väcker mig. Frenetiskt googlar jag fram alla alarmklockor jag kan hitta, ber till högre makter om att de funkar, vaknar av stress 15 minuter för sent, inte en enda klocka har ringt och åt helvete med dem.

Men tisdagsvädret går mot det bättre och jag var väl en jävel att tjata om vädret som om det var av större betydelse, som den värsta tant hos frisören. Jag fortsätter ändå med att säga att mot eftermiddagen, när solen tittar fram intar jag en caféhörna från vilken jag kan iaktta studenterna som bebor resten av sofforna och fåtöljerna och skylten "Det är förbjudet att vara ledsen på café 60". Jag fnyser föraktfullt och tänker att det skulle vara fan så mycket hälsosammare om mänskligheten bara slutade tro att den måste hålla någon sorts inbillad yta som av någon anledning fått beteckningen "normal" "bra" "anständig".