"And don't you find it sad that we can't even say hello? 'cause you're a man and I'm a woman and the sun is getting low."

När solen gått upp innan väckarklockan ringt är nog ett av de bästa vårtecken som finns. Att jag hinner komma hem innan den går ner är nog något av det näst bästa. Joggare, är ju annars ett säkert vårtecken, och idag joinade jag sällskapet. Flåsande och högröd, iklädd svart och vitt och blått, grått, limegrönt, neonorange, turkos, glitter och mörkblått, tog jag mig igenom vad som måste räknas som säsongens första löprunda samt livets första säsongsstart på att springa.

Över till någonting helt annat genom en sånhär mycket välformulerad "övergång" som man lärde sig någon gång på gymnasiet så funderade jag över det här med våldtäkter på väg hem från kvällens aktivism igår. Då var det mörkt och kväll och jag först och han bakom och jag kom och tänka på hur kvinnor ofta känner sig som offer, men att man gärna glömmer att män ofta känner sig som våldtäktsmän. Att de liksom får den stämpeln. Och att de inte riktigt kan göra något, så vet jag att många män säger. Att, vi kan ju inte direkt säga hej jag är inte farlig för vilken kvinna skulle inte bli panikslagen av det? Och vi kan inte gå ikapp och att byta sida av vägen blir bara en falsk trygghet.

Det sista har jag varit med om och reagerade på påståendet för att jag då faktiskt känt mig trygg och började fundera. Är jag naiv som känner så? Samtidigt som jag funderade vidare att inte fan kan världen bli en bättre plats om ingen vågar lite på en annan och ta en gest som visas som fred utan misstänksamhet. Och när jag gick där började jag fundera på det här med tystnad. Denna satans jävliga tystnad. Och på om jag själv skulle bryta den. Vända mig om och säga "Hej känner du dig som en våldtäktsman nu?" Rakt, öppet, ärligt och kanske något överrumplande. Förhoppningsvis isbrytande. Så kunde vi kanske skratta åt det. Kanske följas åt en bit. För har jag inte hellre min potentiella överfallare, som oftast inte är en sån, bredvid mig än bakom mig?

Jag vågade aldrig riktigt. Tills det visade sig att han skulle upp i samma portuppgång som jag. "bor du också här?" sa jag. "Ja på deltid" svarade han. "Jag funderade ett tag på att vända mig om och prata med dig" erkände jag och sträckte fram handen och fick ett namn och ett leende till svar. Det är det där med tillit, jag tror på tillit. Jag tror att den av cyniker ibland förväxlas och kallas naivitet och så har hela föreställningen om att våga ha tillit förväxlats med någonting med dålig klang. Det är lite synd.