Och det som är så skrattretande är att i slutändan är det ändå vi som anpassar oss.

En trappa upp är det fjortisfest. Under timmarna för Earth Hour släcker vi lamporna och samtalar tills huvudet snurrar. Och jag läser Simone de Bevouirs "Det andra könet" och pratar med olika människor och lyssnar på människor med titlar och definitioner och etiketter till höger och vänster och det har inte gått mer än några månader av engagemang innan jag tänker. Ja nu är vi här igen. Och pratar om det här igen.

Och det som tillslut blir så skrattretande mitt i alla fantastiska ideer och tankar och frågetecken och infallsvinklar och ställningstaganden, är att i slutändan är det likförbannat vi som anpassar oss. Går självsäkert, hävdar vår plats, klär oss mindre utmanande, drar ner på sminket, sitter bredbent, slutar raka sig under armarna, när det egentligen borde vara en fråga om att jag ska kunna gå i vilka skor jag vill, sitta med benen hur jag vill, vaxa vad jag vill och vara vem jag vill och ges precis samma utrymme ändå.