Etthundra och två dagar och redan kryper det i själen.

Snödropparna vid Fridhemsplan har förfrusit av nattens kyla. Jag har varit i Stockholm i etthundratvå dagar, staden har inte ens hunnit skifta årstid och jag känner mig rastlös. Rastlös på ett ambivalent sätt. Vill iväg, eller kanske stanna men göra någonting annat. Vill plugga men egentligen inte. Vill inte göra någonting som binder mig vid något. Vill veta vart jag ska vara i framtiden, som om det låg en trygghet i det. Vill resa, men kanske inte lämna lägenheten. Backpacka men inte leva backpackerliv. Slita mig loss från någonting som inte ens har börjat.

Hemma i lägenheten har fulradio kommit med ett nytt program. Programmet och mitt ensamma skratt fyller köket där jag står och steker ris och öser ner en det ena en det andra i stekpannan. Lite vita bönor, morötter, lök, kokosmjölk, soja, konserverad annanas, curry och det blir, hör och häpna, sinnessjukt gott! Från en annan del av Europa kommer ett mail från en vacker danska. Det står, fetstilt, högst upp "jeg savner dig!" och jag blir alldeles varm för tänk vad vackert att någon säger det till en!