Fairtrade är att byta busskortet mot ett leende.

På frågan om vad de ätit till lunch svarar hon helt övertygad som om det var lika sant som att det är mamma som står bakom henne: Ekorre. Mamma tittar förvånat. Jag tittar förfärat och utbrister att nej det hoppas jag verkligen inte att vi serverade och var det inte fisk ni åt? Nej, Ekorre.

Senare sitter vi på de små pallarna och diskuterar och det slår mig när hon är som vackrast, för hon får någonting pillimariskt (Herregud ett så gammalt ord!) över sig. Det är när hon tittar upp över glasögonkanten men under luggen och liksom ler både med skrattgroparna och de mycket ljust gröna ögonen.

Ännu senare, ja på tok för sent för att vara på väg hem från ett arbete under dagtid inser jag att jag köpt mitt busskort en dag för tidigt och har två som gäller. Så jag ger bort det som går ut nu i natt till en främling i utbyte mot ett leende. Fairtrade tror jag det kallas