Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu.

Vi har hållit varandra i handen genom höstlöven, kramats framför filmer, gråtit i varandras armar. Vi har kyssts och sovit i samma säng och knullat och bott under samma tak. Vi har ljugit och blivit ljugna för och svikit och blivit svikna och haft andra människor i samma säng. Vi har kallat oss dejtande och inte definierat oss själv och sagt att vi varit kära och jag älskar dig och till och med kallat oss tillsammans under några dagar. Vi har träffat föräldrar och skrivit brev och lämnat varandra och kommit tillbaka och sagt att vi ska ta ett steg tillbaka och bara vara vänner.

Men vi har aldrig varit vänner och misslyckats gång på gång med att försöka ta ett steg tillbaka till någonting som aldrig funnits. Som om vi trott att vänskapen skulle byggt sig själv under alla stormar och orkaner, orosmoln och sömnlösa nätter.

Vi har viskat hemligheter i varandras öron. Tillåtit varandra att prata om allt det som ligger i mörkret som vi försökt låsa in. Vi har varit våra svagheter och varit älskade för dem. Men inte ett enda av alla de samtal vi haft har varit ett samtal mellan vänner. Jag inser det då vi plötsligt pratade igår. Då det plötsligt kändes obekymrat. Då det inte spelade någon roll vilka val hon gjort för jag hade slutat identifiera mig med henne. Kanske kan vi bli det enda vi aldrig varit nu. Vänner.