Jag åker buss genom morgonen. Den tredje bussen på det nya dygnet. Stockholm på andra sidan vattnet är fortfarande släckt utom DN skrapan som verkar kompensera resten av mörkret genom att ha vartenda lysrör tänt. Det ligger en dimma över staden. Den äter upp den översta delen på det stora bokstäverna och kyrktornen på de högsta höjderna.
Ytterligare en buss, en tågresa och en bilfärd längre norrut går vi en vinterpromenad i det råa landskapet där träden inte är riktigt gröna, snön inte riktigt vit, åkrarna inte riktigt gula och jorden inte riktigt brun, men där vinden viner över de öppna fälten och den istäckta sjön och dimman i alla fall måste vara grå för den suddar ut konturerna och lägger sig över färgerna.
Hemma i föräldrarnas soffa tar jag av mig strumporna som blivit blöta. Virar filten om axlarna och försöker tina, men känner mig nerkyld ända in i insidan, sveper en egen filt om fötterna och försöker framkalla en känsla som liknar lycka av att se hennes namn bredvid hennes, av att hon kanske hittat rätt, men känner mig lurad och trött ända in i själen och lite som huvudpersonen i Ane Bruns " Are they saying goodbye?"
"När man borde sova men hjärnan gått på rave"
3 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar