The Universe Conspiracy

När jag står i lunchkön för att äta lunch med mamma berättar jag om drömmen jag hade. "Och så skulle vi leka en lek och alla skulle presentera sig och alla hette..." Min röst fortsätter berätta men mitt huvud stannar upp. Visst var det så. Jag kom inte ihåg det imorse, men alla jag drömde om hade samma namn, hennes namn. Mamma skrattar till, jag måste ha berättat klart och skrattet rycker tillbaka mig till lunchrastsmyllrande människor och det som så ofta kallas verkligheten.

I verkligheten har de inget laktosfritt, säger de, men de vet egentligen inte, jag har lärt mig läsa av det där. Man ser när människor vet vad de pratar om, tror sig veta vad de pratar om och inte har en jävla aning. Dessa är det senare aternativet. Så jag dricker en färskpressad juice och går sedan villigt med in på akademibokhandeln för att vara smakråd när det gäller att välja väggalmanacka till det nyrenoverade köket, eftersom jag älskar både bokhandlar och kalendrar, och mamma. I almanacksväljandet ringer det, och nej, det finns nog faktiskt ingenting som heter slumpen eller tillfällighet. Det finns en mening i allt.

Hennes röst får mig att tappa fattningen helt och min röst att lägga i tonläget "allt är bra trevlig" den som annars används på personer som jag inte vill släppa in under ytan. Jag tänker på hur hon brukade säga att jag lät när jag pratade med min mamma i telefonen, kanske är det lite så jag låter. Jag undrar om universum funkar så att hon kände att hon höll på att försvinna och självklart också över följdfrågan; har universum också bestämt att hon inte ska göra det?

"Näe, jag är bara jätteförvånad över att du ringer, jageee..."
"Vadå, trodde du att jag aldrig skulle höra av mig igen eller?"

Universum vs. Lady Soul 1-0, tackochlov.