För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här på kvällarna.

Man skulle lätt kunna tro att hon upptar större delen av min tid, det vore inte helt obefogat. För hon liksom rinner ut över tangentbordet när jag sitter här. Som om hon fortfarande vore nära. Det är hon inte. För sanningen är den att det är satans mycket svårare att skriva om det som ligger sådär nära att orden inte räcker till. Och vi har ingenting som liknar det. Längre. Och det är därför jag lyssnar vidare på Ane Brun, för att hon sätter ord på mina sanningar.

"It would be so easy to sing a song about you
It would be so easy to sing a sobby, pink song about you

I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand

It is so easy to sing this song about you
What you are is inside of me and could easily be
Could easily be
Could be expressed through
This sobby, pink song about you"