Nummer etthundrasexton & monsterjakt i köket.

Nummer nittiosex. Jag tittar ner på min lapp. Etthundrasexton och fem kassor. Jag kalkylerar mina odds på att hinna uträtta ärendet under lunchrasten och blir inte på bättre humör. 66 % av min lunchrast senare blir det så min tur.

Jag: "Hej, jag vill ha en utbetalning på det här."
Bankfan: "Jaha, är du kund hos oss?"
Jag: "Nej"
Bankfan: "Nej då kan jag inte hjälpa dig utan då får du gå till din bank."
Jag: "Men det står ju här att jag ska komma hit även om jag har en annan bank, se här; DENNA UTBETALNING KAN LÖSAS IN PÅ NÄRMSTA NORDEAKONTOR" läser jag högt från pappret de skickat mig.
Bankfan: "Nej, så är det inte."
Jag: "Men varför står det så då? Du tycker kanske inte det är läge att ändra texten om det inte stämmer, jag har nämligen ödslat hema min lunch på detta och det var ju ganska värdelöst."
Varpå bankfan inte svarar.

Så jag går iväg till nästa. Igen, nummer etthundrasexton. Nu betjäns nummer nittioåtta. En kassa. Fuck.

När det så blir min tur frågar jag om jag var tvungen att komma hit. Nej säger hon det skulle ha gått hos Nordea och vad synd att hela lunchen gick och ja svarar jag, glad över att inte alla bankväsen är idioter. Tills:

"Jaha, men du, PENSIONSSPARANDET då, har du tänkt på det?" Och jag undrar om det är ett dåligt skämt. Jag är tjugotre år och 100 % över tiden på min lunchrast, vilket jag också informerat om.
"Nej, det enda jag funderat på är hur jag ska hinna tillbaka till jobbet i någorlunda tid, tack."
"Ja... Eh... Nä... Kanske inte läge för pensionssparande nej."

Nej kanske inte.

TIllbaka på jobbet går vi på monsterjakt i köket där de sover under borden. Men de är snälla monster menar hon. Dom äter bara morötter och välling och nåväl, de verkar väl ganska harmlösa så vi fortsätter smyga på dem tills vi invaderas av storbarnen och ljudnivår går upp till tusen decibel på en nanosekund.