Perversväggar & Misshandel på bottenvåningen.

Vi provade lyssna på radio ett tag vet jag. Det enda jag minns att jag hörde från de där högtalarna var Nickelbacks "Rockstar" om och om och om igen, tills vi gav upp och lät bli radion i ett och ett halvt år.

Här är det annorlunda, och jag har hamnat lite efter i tiden (ett tecken på det, som inte går att misstolka är när jag förtjust utropar "åh! Höj mamma, den här låten är så bra!" och hon svarar "ja! visst är den!") Då vet man, att man gått in i den där fasen när låten inte längre spelas frenetiskt på radion, men ändå tillräckligt- ja alldeles för ofta om man frågar de som lyssnar på radio och "vet vad som är inne" för de svarar med att sänka volymen, byta kanal och muttra; men för fan inte den här igen.

Jag är radion.

I min etta med lövtunna väggar som verkar vara utrustade med självtänkande filter för de verkar enbart släppa igenom, eventuellt även förstärka, ljudet av grannarna när de har sex i lägenheten ovanför, så mycket att någon i det lilla lägenhetshuset med mycket få lägenheter i, lagt en anonym (för i Sverige är man gärna anonym och pratar inte högt om sånnahär saker) lapp i brevinkastet om att sänka volymen. På sexet alltså. Eller stönandet antar jag. Ibland kan man även ibland höra sängkonversationerna, och jag hör aldrig några andra konversationer genom väggarna annars. Så slutsatsen måste ju vara den att väggarna är självtänkande väggar med sexfilter. Perversväggar helt enkelt.

Där i alla fall. Där spelar jag Amy McDonalds "This is the life" och Coldplays "Viva la vida" på repeat och högsta volym och tröstar mig med att jag i alla fall inte är lika gravt skadad som Kompis Kusin som utför samma misshandel fast på Britney Spears "Womanizer" och tänker att kanske kan jag använda det som svarsreplik om det dimper ner en anonym lapp i mitt brevinkast.