Skyline.

Stockholms skyline genom bussfönstret. Jag har tittat på den varje kväll i en vecka nu. Tänkt att jag vill fotografera den, alla miljontals lysande prickar där på andra sidan vattnet. Vid ändhållplatsen kliver jag av. Går hem genom en isande kall fredagskväll, lika mörk som morgonen jag gick iväg igenom innan jag ställde mig och frös tills hårbottnen under mössan kallnade och tårna blev till isbitar under de dubbla raggsockorna och vinterkängorna.

Hemma har mjölken surnat i kylen och det förbannade nederländska företaget har stoppat ännu mer post som inte tillhör mig i mitt postfack. Så jag blandar den gamla mjölken med Bromma teet ändå och häller i så mycket det går av det som är kvar i grötskålen, men äter i slutändan bara upp gröten och låter några kvarlämnade russin simma kvar i det vita. Let´s dance står på i bakgrunden, tragiskt nog, och tvätten ligger och väntar nere i källartvättstugan, troligtvis klar efter snabbprogrammet men jag sitter kvar i soffan ett tag till, med fötterna uppslängda på soffbordet av glas och mörkt trä.

För det är ganska varmt här. Varmt av små händer som fattar tag om mina, visar mig upptäckter och pekar på mirakel som de vill dela med sig av till hela världen, villkorslöst. Små händer som får mina att dra upp rullgardinerna igen, vinka till grannarna med insyn och skita fullständigt i vad de ser och inte ser, för jag vill vara en av de där prickarna på andra sidan vattnet som någon annan kan titta på i vinternatten.