Varför slåss de helt plötsligt?

Jag läser i Stockholm City att unga tjejer blir allt våldsammare. Man fortsätter med att säga att visserligen är de inte i närheten av männens våldsandel, men någonting borde ändå göras, varför slåss de helt plötsligt? Så var det ju inte alls förut.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att kanske har Christina Herrström en poäng, och en ganska bra sådan, när hon menar att det sägs mycket "Tjejer ta mer plats!" men väldigt lite "Killar, ge mer plats!". Kanske är det inte så märkligt att de rör sig åt det hållet, det känns ju onekligen ibland som om samhället säger att vill du ha det så får du väl ta dig till den nivån. Att det är en viss skevhet i definitionen av "framgång", om det nu är någonting att sträva efter. Istället för att värdera det tjejer och kvinnor gör lika högt som det killar och män gör.

Jag vet inte, ibland känns bara allting sådär dubbelt, som en stor jävla fälla. Där man står och skriker att man kämpar för kvinnors rätt att vara kvinnor och människans rätt att vara den man vill vara samtidigt som slutar sitta med benen i kors, slutar raka sig under armarna och benen, drar på sig sneakers och lämnar stiletterna hemma och ja, nästan börjar förakta dem som sitter där med blonderat hår och urringning. Jag menar inte att en kvinna eller en man ska definieras efter några som helst utseenden, eller att man ens ska definieras som kvinna eller man. Jag undrar bara hur det kom sig att det plötsligt smög sig in en känsla av att det ju egentligen inte alls är okej att vara vilken kvinna man vill. Att man inte skulle kunna sitta med benen i kors. Det är som om, ja, kvinnan anpassar sig igen.